KULTURELLT. Slumpen är lika underlig som den kan vara fantastisk. När jag skulle välja det första poemet för en serie diktpresentationer var beslutsamheten ungefär som Hamlets. Av stunden nödgad tog jag fram en bok ur hyllan och slog på måfå upp en sida för att hoppas på en passande dikt. Och med handen på hjärtat – det blev nedanstående alster.
Dikten är inte fantastisk ur estetisk synpunkt, men det är inte dess syfte i det här fallet. Originalitet i val av dikt är inte heller syftet. Den har citerats flera gånger på nationellt sinnade sidor, av mig själv inklusive. Utan dikten är passande. Passande är faktiskt inte bara innehållet; Carl Vilhelm August Strandberg bodde på 1830-talet, när han var i 20-årsåldern, några år i Undenäs i nordöstra Västergötland, ett stenkast från det första Svenskarnas hus i Älgarås.
Fast dikten nedan skrevs ett par årtionden senare, 1856, då Strandberg var någorlunda etablerad som poet – under signaturen Talis Qualis, ”Jag är sådan jag är” på latin. Då hade han skrivit många dikter i fosterlandets och frihetens namn. På 1840-talet var han som Lundastudent en av företrädarna för studenttågen som marscherade genom landet och förespråkade skandinavismens idé, d.v.s. en form av förening av Sverige, Norge och Danmark.
På den tiden var frihetskämparna verkligen liberala, till skillnad från vår tids dårliberalism av förbudshets och nationshat. Då kämpade de för folkens frihet under en nation, och då hade ryssmotståndet fog för sig eftersom den tidens Ryssland var det land som mest kämpade mot folkens nationella frihet. Men visst fanns det ideologiska motsägelser även då. Talis Qualis lyckades med konststycket att kombinera en republikansk, frihetlig hållning med hyllningar av den enväldige Karl XII. Vad gör man inte för fosterlandet? Hans mest kända fosterländska dikt är Kungssången där temat är full uppoffring för konungen såsom en symbol för fosterlandet.
Luften gick ur den skandinavistiska idén i och med tyskarnas anfall på Danmark 1848, då tyskarna svek frihetens sak genom sitt anfall och brödrafolken i Sverige och Norge svek frihetens sak genom att inte komma till broderns försvar. Strandberg ägnade sig därefter främst åt enbart svenskhetens idé och känsla i sin diktning, inte några allmänna europeiska föreställningar.
Frihetens idé lämnade han dock aldrig. En av hans största gärningar var att översätta Lord Byrons – en av Europas främsta frihetsskalder – versberättelser till svenska. Och 1856 föreslog regeringen att tryckfrihetsförordningen skulle fråntas status som grundlag för att lättare kunna ändra den. Förslaget röstades ned, främst p.g.a. bondeståndets motstånd. Som en del av motståndet skrev Strandberg en dikt – Vårt fria ord. Den var givetvis inte avgörande i frågans utgång. Men den står som en frihetens och det svenska folkets vårdkase mot försök att tysta och förtrycka.
Idag kämpar justitieminister Morgan Johansson i synnerhet och det politiska och mediala etablissemanget i allmänhet för ungefär samma sak som regeringen för drygt 150 år sedan. Därför är Strandbergs dikt än idag oerhört viktig. Och den talar till oss med stark känsla.
Kanske rent av mer vikt och känsla än då! Fosterlandsidén har sargats under lång tid, länken till tidigare generationer har domnat, känslan för ett folks öde har bespottats. Vår tids härskare försöker inte bara kväsa friheten utan ta ifrån svenskarna deras hem, deras vilja, deras själ. Strandbergs poem minner oss om vårt öde och vårt nödvändiga krav.
Vårt fria ord
Den har intet fosterland, som ställer
alla lika högt – så sant jag tror,
den har ingen kär, och får ej heller,
som ej älskar framför allt sin mor.
Klingar icke modersmålet skönast?
Binder ej vårt hem med dubbla garn?
Lyser icke själva ljungen grönast
på den torva, där vi lekt som barn?
Men vårt land är icke marken bara,
eller språket, som vi lärt så flinkt,
det är tanken ock, den svenska, klara,
och vårt frihetsarv, vår själs instinkt,
och vår goda rätt att överväga
vad oss höves, öppet, oinskränkt,
för att se’n vår trygga mening säga
åt all världen, fritt och oförkränkt.
Varför hade man då krig förklarat
mot vårt fria ord oförberett?
Var det därför att det uppenbarat
någon olat, som väl också skett?
Fly till natten då, som hovsamt tiger,
döden, som av ingen tunga vet,
ty där livet rörs och solen stiger
blir det sorl – men också verksamhet!
Trälens klenmod gör, att han förkättrar
varje öppenhjärtigt ord han hör,
ty han känner mindre sina fjättrar,
när han tänker som hans herre gör.
Men ett folk, som fått i arv att länka
sina öden själv, och obestritt,
älskar sina egna tankar tänka,
och det måste säga ut dem fritt.
Fågeln sjunger visst sin längtans kvitter,
om han blott blir matad i sin bur,
men det inre, som ett folk besitter,
öppnas endast i en fri natur;
vad det känner, är ej något ensamt,
men en blixt av himmelens förnuft,
vad det tänker, tänker det gemensamt,
och det krymper, om det ej får luft.
Därför ve den hand, som avskär tungan
på det folk, som en gång haft en röst!
Ve den, som med vilja sårar lungan
i offentlighetens breda bröst!
Det är gott att lägga tyngd i slaget,
när man fått en klinga i sin hand,
ännu mer att ha ett ord i laget
en gång, när det gäller folk och land.
Skänk ej bort det, Sverige, som en penning.
Skär ej heller bort det, som en böld,
ty vad andras öde tar för vändning,
blir det för din barm en ädel sköld.
Håll dess kopparrundel mot de djärva,
som på friheten begå en stöld,
håll den högt i luften, som Minerva
höll sin fruktade Medusa-sköld!
Såret efter gammal tvedräkt ömmar
stundom än, och kan ej läkas strax;
men vi drömma ej så svåra drömmar
och vi klösas ej, som fordomdags.
Se hur våra skogar därför nicka
dag från dag sin fröjd, och, ännu mer,
se hur våra fäder vänligt blicka
genom vintergatans fönster ner!
Carl Vilhelm August Strandberg
