KRÖNIKA. Under hela mitt liv har man varnat för att om man gör, eller ens tänker, på vissa sätt så är trettiotalet snart över oss igen. Och det är det ju, faktiskt rent bokstavligt.
Jag ser fram emot det.
I måndags svors Jair Bolsonaro in som president i Brasilien. Det är ett av världens största länder och det innebär att tre av världens tio största ekonomier leds av ledare som helt brutit med de kulturmarxistiska dogmerna, inklusive den allra största.
Eftersom jag följer italiensk politik en del vet jag att premiärministern heter Guiseppe Conte. Visste du? Jag är ganska säker på att de flesta vet vem Matteo Salvini är för det tycks vara han som håller i rodret och får saker gjorda. Honom kan man ju faktiskt läsa om varje vecka.
Trump är ju kanske lite mindre ”vår kille” men han är bra nog för att få vuxna ”män” med vänstersympatier att börja gråta. Det duger åt mig!
Lägg till detta den fantastiske Viktor Orbán, HC Strache och Sebastian Kurz samt det faktum att Visegradländerna håller stången mot kraven på att ta emot asylsökare och vägrar vika sig när det kommer till ländernas kristna identitet och den framförallt i Polen pågående uppgörelsen med de vänsteranstrukna medierna och domstolarna som varit hårt politiserade tidigare.
Börjar ni våga tro på ett trettiotal som kan bli en revanchens årtionde?
Man kan läsa artiklar i traditionella medier idag med ett språkbruk som inte var tänkbart bara för ett eller två år sedan. Globalister och kulturmarxister håller på att bli närmast vardagliga ord och betydelsen av det kan inte överskattas. Först när vanligt folk har orden kan de förstå problemen. Först nu när kulturmarxisterna nämns i de vanliga tidningarna och på SVT kan vi förklara för våra normiesvänner varför de är ondskan själv och måste bekämpas.
Egentligen finns det bara en sak som kan hindra oss och det är demografin. Våra motståndare vet det och det är därför de är så desperata när det kommer till att öppna gränserna och att inte en jävel ska åka hem. Kanske är denna desperation vår räddning för deras panik väcker människor. Inte så många som borde vakna av det absurda skeendet men kanske ändå många nog för att det ska få ett stopp. Särskilt i länder där individen drabbas hårdare och mer direkt än i vårt ombonade lilla Sverige.
Vilket blir nästa land att kasta av sig de kulturmarxistiska bojorna? Kommer Frankrike att gå från Macron till LePen? Vilka skrällar kommer vi att få se i EU-valet? Blir Brexit äntligen verklighet?
Vårt århundrade blev just nitton år. Det går från tonåring till vuxen nu. Det är dags att sluta med barnsligheterna, lättkränktheten och sådant trams. Samma sak för oss. För visst skulle det vara kul om Sverige gick i täten för den nationella omsvängning vi ser omkring oss i världen?
Fler av oss måste engagera oss mer. Ta debatten mer och förändra mer. Antingen själv eller genom att finansiera de som gör det. Vilket av dem gör du?
