KRÖNIKA. Jag är helt säker på att vi alla går omkring och tänker på olika händelser där vi liksom kan hänga upp situationer då vi stått öga mot öga gentemot den mångkultur vi medborgare aldrig blivit tillfrågade om ifall vi vill ha. Och om vi bor i städer och har barn, då kan vi alla ge exempel på så kallade incidenter som är otrevliga till riktigt otrevliga och fruktansvärt hemska, långt före befolkning på landsbygden visste vad DET handlade om.
Jag är en helt vanlig svensk kvinna där min mammaroll bestod i att uppfostra ett uppväxande svenskt släkte i att vara social, trevlig, artig, rättvis, hjälpsam och duktig. Men kanske har jag personligen tacklat mångkulturens baksidor felaktigt, ett exempel: Föreställ er en stadsdels mellanstadieelever i friidrottsturnering, mitt barn var med, och jag var där.
Mitt barn som var en bit bort i sporthallen sprang till mig, han pekade bortåt i hallen på en grabb med utländsk härkomst från en annan skola och sa “Han där borta sa “din mamma”. Jag gjorde ett överslag ifall jag skulle berätta för mitt barn att han precis blivit utsatt för en grov förolämpning och fientlighet. Jag valde en annan väg.
Jag gjorde kanske fel i att inte upplysa om att den andre grabben med annan kulturell bakgrund sagt nåt dumt, jag sa: Spring bort till honom igen och säg att din mamma är här, så vinkar jag till honom. Sagt och gjort, jag vinkade. Men det gnagde i mig. Varför som utländsk liten grabb förolämpa någon man inte känner, eller ens en gång tidigare mött.
Nu till ett antal år framåt i tiden till år 2010 på hösten, till en stadsdel nära där vi bodde, till en stadsdel i Malmö som i folkmun går under namnet “lilla Somalia”. Detta år gick Malmö kommun ut i pressmeddelande om att en förskola temporärt skulle stänga på grund av otrygghet skapat av de boendes kriminella handlingar, lösning: att anställa brobyggare. Jag var inte 100 procent säker på vad brobyggare var, men jag hade helt klart mina aningar.
I stadsdelen Seved finns det varken bäck, eller å, det finns inte det minsta lilla vattendrag. alltså finns det varken behov av bro, eller av brobyggare. Det handlade såklart om något helt annat, brobyggare var varken hantverkare eller byggarbetare utan ett tecken i tiden, ett tecken som vittnade om kulturkrockar och samhällskollaps. Det skulle bli värre, mycket värre.
Vi svenskar har iakttagit lika och snarlika skeenden vid olika tidpunkter som handlar om den negativa förändringen av vårt land. Förändringen har kommit smygande men fort, och inte sällan slagit till med hård kraft mot nära och kära, och då menar jag inte specifikt “din mammaupplevelsen” utan sådant som är sju resor värre, om detta må vi berätta.
Det finns tyvärr alltför många hårda och tuffa berättelser om svensk verklighet. En verklighet som av etablissemanget klassas som “hat” ifall man förmedlar i tal och skrift det man varit med om. Därför måste vi berätta.
Det kan inte ha undgått någon att vi svenskar som varken är etablissemangspolitiker eller agendajournalister förminskas och hånas över vår befogade oro, det kan inte ha undgått någon att vi svenskar blivit andra klassens medborgare i vårt eget land, det kan inte ha undgått någon att vi är inne i ett skede där vi och våra barn på många ställen i Sverige är i minoritet som svensk.
Det näst värsta exemplet som makthavare gör mot oss är att vi och våra barn till vardags tvingas att vistas tillsammans med islamiska statens hemvändare. Och jag tänker även på jihadisterna som aldrig reste till sitt krig hemma hos sig, utan stannade kvar hos oss. Är vi redo att möta islams mördare, har dina barn klasskamrater som hatar oss. Vågar vi vända ryggen till?
Mycket kan anses nattsvart oreparerbart, det är fel. Om viljan finns kan man ändra på allt, det är inte svårare att resa hem än vad det är att resa bort, faktiskt mycket lättare att resa hem igen. Alla mår bäst av att vara där man har sitt hjärta.
