Den massmediala tungviktaren Der Spiegel har fastnat med fingrarna i syltburken. Det visar sig nämligen att de har publicerat fejkade nyheter om och om igen sedan 2011. Skulden läggs på en av deras prisbelönta journalister och man ber nu om ursäkt.
FEJKADE NYHETER. Vi har hört det många gånger. “Etablerad media är en garant för riktiga nyheter medan alternativ media ägnar sig åt fejkade nyheter.” Detta påstående har visat sig falskt gång efter annan men det är sällan det når den nivån som skandalen på Der Spiegel. Det sista stora avslöjandet, mig veterligen, var 1998 då Stephen Glass – stjärnreporter på The New Republic – visade sig ha hittat på åtskilliga uppmärksammade artiklar under en treårstid.
Denna gång heter “skurken” Claas Relotius. Fram tills häromdagen var han hyllad stjärnreporter som utnämndes till årets journalist av CNN 2014. Han belönades så sent som i början av december med det tyska reporterpriset för 2018 efter ett tårdrypande reportage om en syrisk pojke som tror sig ha orsakat kriget i hemlandet genom ett bus. Allt var hittepå.
Merparten av Reloutis 60 texter som publicerats i tidningen var “totalt uppdiktade eller förskönade med manipulerade citat och annan faktafantasi”, erkänner Der Spiegel. Tidningen lovar att gå till botten med vad som hänt och hur det kunnat hända. Det ska bli intressant att höra den förklaringen. Der Spiegel är nämligen beryktad för sin ytterst resursstarka avdelning för faktagranskning som till råga på allt arbetar helt separat från journalisterna.
Tidningen grundades 1946 och är Tysklands största veckomagasin med 796 234 exemplar tryckta varje vecka. Det är en av de absoluta tungviktarna, inte bara i Tyskland.
Frågan man måste ställa sig är hur vanligt eller ovanligt det är med journalister som gör som Relotius? En av lögnerna han har avslöjats med var en skylt han berättade om i en artikel om ett medborgargarde på gränsen mellan USA och Mexiko. Skylten som satt uppsatt i en stad hade budskapet: “Mexikaner, håller er borta”. Det vara bara en av lögnerna i den artikeln.
I svensk media dyker det med jämna mellanrum upp nyhetsartiklar om “antirasistiska hjältar” som “tog fajten” på tunnelbanan eller bussen. Motståndaren är en “rasist” och mer ofta än sällan visar det sig att “hjälten” har ett politiskt engagemang i grunden, ofta också personlig koppling till någon journalist. Och har vi helt glömt hur det gick med händelsen som utmynnade i “Slöjupproret” 2014. Kvinnan i Farsta som skulle ha fått slöjan avryckt och blivit misshandlad, men hon blev påkommen med lögn, och en nedlagd utredning var allt som var till sist (och avpublicerade artiklar här och där). Eller varför inte Mimi Märak som mitt på dagen, under en joggingtur i närheten av Kärrtorp, överfölls av “sex eller sju unga män med hakkors på kläderna”. Nyligen visade det sig också att Linnéa Claeson farit med osanning, med benägen hjälp av Aftonbladet.
Mer eller mindre fejkade nyheter är inte undantaget hos gammelmedia i dag. Givet är inte varje händelse av den omfattningen som i fallet med Der Spiegel. Men det räcker med de små lögnerna som upprepas och läggs till varandra dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad. Exakt hur förljuget det egentligen är på redaktionerna får vi nog aldrig veta. Det vi kan vara säkra på är dock att skandalen på Der Spiegel bara är toppen på ett enormt isberg.
