SKAM. Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger. Hur en civilisation behandlar sina svagaste medlemmar säger det man behöver veta om den. Om barn, sjuka eller svaga lider så spelar inget annat någon roll. Ekonomisk tillväxt och blomstrande industri; stabila statsfinanser och en stor medelklass som har det bra – det är inte värt något när domen faller.
En 76-årig kvinna är stammis och jag läser i Expressen:
“Med 12 000 kronor i pension är besöken till soppköket viktiga för att få ekonomin att gå ihop. – Jag har alltid varit ekonomisk. Jag lusläser det jag hittar i tidningar och springer på reor. Och så kommer jag hit på torsdagar för frallorna. Det tar ungefär en halvtimme att gå, men jag är så envis så om jag inte orkar säger jag bara ‘jävlar’ och gör det ändå, säger hon … Marianne bor i en lägenhet i Enskededalen med sin 45-åriga son. Sonen har asperger och går på bidrag. Hennes tre andra söner bor inte i Stockholm och mannen dog för fyra år sedan … Och med en lägenhetshyra på 8 000 kronor blir det inte mycket till övers i slutet av månaden.”
Varje vecka är det ett 50-tal fattiga äldre som kommer dit. Det hade kunnat vara många fler men alla vet inte om det. Många av våra äldre i dag tillhör också en generation som inte vill “ligga till last”. Det är de män och kvinnor som inte vill ringa ambulansen fast trycket över bröstet ökar. De vill inte störa. Jag vet att det är så, jag har personlig erfarenhet av det.
Driver soppköket gör Marta Kubick och hon berättar att många inte vågar komma fram till henne. Skammen är för stor.
Medborgarplatsen var platsen för manifestationerna till stöd för de “ensamkommande” afghanerna. Politiker kom förbi och visade sitt stöd. Ben & Jerry tog dem till sig. Tusentals (själv)goda mobiliserade sig och vips så fick afghanerna en chans till. Kostnaderna för det läste jag någonstans var 2,9 miljarder på kort sikt.
Inga politiker har besökt soppköket. Ben & Jerry säger inget och på krogarna och caféerna på Söder sörplas kalla och varma drycker av burgna stadsbor som kräver könsseparerade rastgårdar för sina hundar. Några stationer bort käbblar politikerna om hur regeringen ska se ut, de har inte tid med fattiga pensionärer.
Domen över vår “civilisation” kommer bli hård. Allt ont förtjänar var och en som inte sätter sitt folk främst. Skamfläcken på Sveriges banér täcker snart hela duken. Snart blir det ännu kallare. Snart kommer snön.
