Kombinationen av politiker som drevs av allt annat än omtanke om Sverige, och privata företag som kunde erbjuda boenden, gjorde att det blev en dyr historia när flyktingkrisen slog till 2015.
MASSINVANDRING. När flyktingkrisen slog till mot Sverige var det främst två typer av föraktfulla fähundar som gav sig till känna: politiker på olika nivåer vilka drev igenom politiken, samt privata fastighetsägare och/eller företagare som såg chansen att tjäna pengar på eländet. Allt på vår bekostnad. Politikerna brydde sig inte om konsekvenserna, inte heller fastighetsägarna som hyrde ut platser.
Enligt statistik från Migrationsverket tog Stockholm emot 5 500 “ensamkommande” 2015. Stockholms röd-grön-rosa styre var tydliga, kostnader var inget att bry sig om. Den som tog emot de “ensamkommande” fick 2 000/dygn som skulle täcka boende, mat och andra omkostnader.
I Stockholm bestämde man sig vara att vara bäst på att vara goda och Åsa Lindhagen (MP), som var socialborgarråd i Stockholms stad under den här tiden, sa:
– Vi ska inte ha några barn som bor ute på gatan och när det kommer väldigt många barn, inte minst till Centralstationen i Stockholm, så blir socialtjänstens absolut högsta prioritet att se till att de här barnen får tak över huvudet.
Somliga vädrade då morgonluft och nya företag dök upp, alla med specialitet att hyra ut boendeplatser. Några 2 000 kronor var det då inte tal om och i efterhand kan vi se att kommunen i somliga fall betalade ut uppemot 10 000 kronor per dygn och person. Pengar som lätt och ledigt hamnade i fickan på flyktingentreprenören.
Totalt kostade de “ensamkommande” som kom till Sverige hösten 2015 26 miljarder kronor.
Detta kom politikerna undan med och flera av dem fick förnyat förtroende i höstens val. Också asylentreprenörerna kom undan. Det borde de inte göra.
