Johnny Lindén ställer en mycket relevant fråga som vi seriöst bör begrunda. Man vet nämligen inte hur snabbt förändringen sker när det väl händer.
KRÖNIKA. De som läst här vet att jag bott utomlands en stor del av mitt liv, bland annat åtta år i Estland. Som alla andra länder som varit ockuperade av Sovjetunionen har man tvingats hantera medlöpare och förrädare. Och det är ingen enkel balansgång att gå vidare samtidigt som man inte på något vis ska låta de som förbrutit sig komma undan.
Den frågeställningen kommer vi också att ställas inför.
Politiker, journalister och andra som drivit mångkulturens agenda, som ljugit, som undanhållit sanningen eller som fattat de beslut som lett till att svanskar drabbats. Allt från mord och vidriga sexövergrepp till att vanliga unga svenskar inte fått någonstans att bo därför att lokalpolitikerna helt enkelt prioriterat lycksökare från andra världsdelar.
Hur ska vi minnas brottslingarna utan att fastna i en ändlös konflikt? Ska vi riva miljonprogrammen eller bevara dem som avskräckande exempel?
Att gå vidare är inget enkelt. Westerberg, Sahlin, Wolodarski, Greider och många andra namn kommer att vara synonyma med avsky och förakt för generationer framöver och det ska de givetvis vara. Var och en av dem har så många söndertrasade liv på sitt samvete att det borde vara omöjligt för dem själva att bära, ännu mer så för oss att lägga bakom oss.
I flera av de tidigare ockuperade länderna har man museer där man kan se hur förtrycket gestaltade sig. I Tallinn hade KGB en egen våning på det största hotellet, därifrån kunde de avlyssna allt som hände. Från Moskva styrdes ordet, det tryckta såväl som det som hördes i radio och på TV. På gatan gick livet vidare och människor lärde sig att hantera maktens påbud. Och när makten blinkade gick det fort att bryta sig loss. Inte lika fort att återhämta sig dock.
Även om det förtryck vi upplever idag inte är fysiskt, i alla fall inte från statens egen hand, finns det många paralleller. Sanningen manipuleras, det fria ordet omkringskärs och vanliga människors möjligheter är helt andra än de som reserveras för den politiska härskarklassen.
Hatet mot etablissemanget är definitivt detsamma. Och det är välgrundat.
Precis som under Sovjettiden försöker man patologisera oliktänkande. Man hittar på sjukdomsbilder och förklaringsmodeller. ”Tycker du” att invandrare är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken måste du haft en trasig uppväxt och är antagligen ensam och bitter. Och lågutbildad. Att du har helt rätt i sak är oväsentligt, hade du varit frisk hade du koncentrerat dig på varför, och givetvis kommit fram till ”rätt” svar. (Det är de vitas fel.)
Likt Ceaușescu på sin balkong låtsas de inget se eller förstå men marken rämnar under de värdegrundstrogna. Segern är inte vunnen för det, demografin är en gigantisk utmaning att komma tillrätta med och det är därför de jobbat så hårt med invandringen från tredje världen. Se på USA där Demokraterna inte kunde hålla tillbaka sin ilska över Trumps valseger, de var så nära göra vita till en minoritet och därmed försäkra sig om ett irreversibelt maktförhållande där de som byggt Amerika aldrig skulle kunnat ta tillbaka kontrollen över det.
Jämfört med det stora landet i väster har vi en mer gynnsam demografisk situation i Europa. Inte bra, långt ifrån, men som helhet är vi fortfarande i en klar majoritet. De som kommit hit har också en klart mindre tydlig koppling till våra länder än de svarta amerikaner som knappast kan beskyllas för att själva ha tagit sig till USA. Att araber och afrikaner i Europa ska åka hem är ett klart lättare case att argumentera för än att skicka svarta amerikaner till Afrika.
Men nu börjar vi komma lite långt från ämnet. Låt oss fokusera på att vinna först, sedan ska vi göra upp med förrädarna. Kanske i Finspång, kanske i historieböckerna. Glömmas ska de däremot aldrig.
