Bland nationella finns en stor misstro mot det monetära systemet i allmänhet och bankerna i synnerhet. Jag ska inte påstå att den misstron är ogrundad, men det finns poänger med den moderna ekonomin även om detaljer skulle kunna förbättras.
KRÖNIKA. Om vi börjar med begreppet inflation så betyder inte det i sig att pengarna blir mindre värda. Begreppet kommer av ordet ”inflate” och betyder strikt att penningmängden ökar. Historiskt har det inneburit att pengarna också blivit mindre värda. Därav kopplingen att inflation betyder att varor blir dyrare. Under senare tid har penningmängden ökat drastiskt utan att vi i princip fått se några prishöjningar, vi har alltså inflation av penningmängden utan att vi fått se någon ”inflation” på det sätt vi är vana.
Penningmängden har alltså ökat i synk med marknadens expansion, vilket i princip är vad den bör göra. Hade vi haft en bestämd penningmängd eller en guldfot hade vi istället fått se drastiska prisfall då mängden varor och tjänster blivit större än mängden tillgängliga pengar. Tror ni att det skulle varit lätt att köpa och sälja saker då eller att ens kunna få betalt för sitt arbete?
För att en valuta ska åtnjuta något förtroende måste den backas av något. Från början använde man ädla metaller, sedan började man blanda ut sagda metaller och därmed var den första inflationen ett faktum. Allteftersom staterna blev större och mer respekterade garanterade staten själv valutans värde. Detta med högst varierande framgång.
Dagens system bygger på marknadsekonomi och detta försvinner ofta i debatten. I princip, om du köper ett boende för X kronor mer än vad den tidigare ägaren köpte det för och du köper den på lån så skapas pengar motsvarande den ökningen. (Bortse från lånet i det specifika fallet och tänk snittbelåning utspritt över samtliga bostadsköp.) Du ser då att ökningen i penningmängd backas av en upplevd värdeökning på bostadsmarknaden. På vilket sätt skulle detta vara en mindre rimlig form för att säkerställa valutans värde än Stefan Löfvens namn på ”sedeln”? Eller att riksbanken har guld och värdepapper motsvarande si och så många procent av de utställda kronorna?
Tanken är faktiskt inte så dum. Man kan självklart diskutera hur stor kapitaltäckning banken ska behöva ha, dvs. hur mycket pengar banken måste ha för att få låna ut en viss summa. Banken har bara en liten del av de summor de lånar ut. Man kan tycka att det är konstigt att banken kan låna ut pengar den inte har, men jag tror att de flesta förstår att det skulle bli väldigt dyrt att låna pengar annars. Och här kommer vi till en av de saker jag själv tycker är viktigast att peka på:
De svenska bopriserna är i inte i första hand en följd av låga räntor.
De låga räntorna har givetvis hjälpt till men huvudorsaken är att vi tar in motsvarande en medelstor svensk stad i invandring varje år. Detta faktum drabbar bostadspriserna både direkt och indirekt, först ska alla ha någonstans att bo vilket skapar en undanträngningseffekt som drabbar de svenskar som behöver en bostad, utöver det så blir bostäder i områden utan mångfald mer attraktiva och då går priserna upp ytterligare där.
Sammanfattningsvis är alltså varken fiatvalutor eller bankernas möjlighet att trycka pengar roten till dagens onda. Det är fel att de tillåts driva bankerna på ett sådant sätt att staten mer eller mindre tvingas använda skattebetalarnas pengar för att förhindra att bankerna går omkull när det krisar – vilket i sig hade kunnat förhindras med högre krav på kapitaltäckning – och utan att de sedan tvingas betala tillbaka eller förstatligas efter dessa misslyckanden men detta är i större grad politisk inkompetens än ett ekonomiskt systemfel.
