Den yngre generationen känner kanske inte till fenomenet raggare så värst. Trots en viss återkomst på landsbygden på sistone har raggarkulturen varit på nedgång sedan 80-talet, varför en liten lektion kan vara på sin plats.
Raggarens subkultur
En raggare är en ung man som tillsammans med polarna kör en häftig bil och är allmänt ball. För några årtionden sedan var bilen gärna en s.k. amerikanare, t.ex. en storvulen Cadillac, fast i Sverige kunde det väl vara en Volvo Amason. I TV-serien Ronny och Ragge från början av 90-talet körde killarna Forrden, och det kunde väl också gå bra med en Ford.
Vidare är raggaren en outsider, han hör till en särskild subkultur. Han skiljer sig från andra genom klädedräkt, frisyr, bil, musikval och attityd. Allt typiskt för ungdomskulturerna som skapades efter andra världskriget! Raggarkulturen har en bakgrund i amerikanska greasers, vilka hade sitt namn av pomadan (grease) i håret, men ordet har faktiskt en än djupare bakgrund som inte ska tas upp här.
På 70-talet fick greaserkulturen en revival i amerikansk masskultur genom bl.a. TV-serien Happy days (Gänget och jag på svenska) och musikalen/filmen Grease. Fast det var 50-talets allmänna livsglädje man ville fånga med nostalgi, inte bara raggarna. På tal om livsglädje, lägg märke till den livskraft som utstrålas i könsrollerna i Grease-klippet där Travolta och Newton-John berättar om sin sommarromans.
Raggarens typiska attityd är att vara väldigt, nästan överdrivet, maskulin. Ganska nära idealbilden av en cowboy! Han får inte fega ur, chicken race är sinnebilden för det. Han har en bil som är iögonfallande – och iöronfallande! – som en påfågel. Men han är långt ifrån skränig, hetsig och flamsig utan tvärtom cool och utstrålar självsäkerhet. Idealbilden är hur han ”cruisar” med bilen; det är bara ibland som motorerna varvar upp. Raggaren som schablonfigur nästan objektiverar kvinnor (Ronny och Ragge kallar alla tjejer för pök, Travoltas beskrivning av sin romans säger allt); hans ”roll” tillåter honom inte att vara ”kärleksfull”. Inte minst ska han vara beredd att slåss, med kniv om det krävs.
Dock är han ingen gangster. Han befinner sig vid lagens och moralens gräns, men han är ingen kriminell skurk. Han må vara aggressiv om det krävs, men han är det då för att försvara sin och de sinas rätt – rätten att vara den han är, med sitt revir och sina attribut. Har är ett stående inslag i sin omgivning, inte någon som ska avtvinga andra människor saker och därmed ta mer plats än vad som krävs. Att utan mening förnedra andra (mobba, trakassera) och därmed visa sin maskulinitet vore att gå över gränsen, att förlora sin ”coolhet”. Raggare har förstås gått över den gränsen tusen gånger, men idealet är att förbli cool och fair, blott hävda sin egen rätt. Och så lillbrorsans förstås!
Att våga stå upp
Och där är vi tillbaka till min gamla klasskompis, som blev trakasserad av några äldre stöddiga killar. Så fort storebrorsan hört det, tog han raggarbilen bort till polarna, körde runt tills de hittat mobbarna och spöade upp dem. De visste att det var kriminella, rätt farliga typer, men det fanns ingen tvekan vad de skulle göra. Därefter var allt frid och fröjd. Mobbarna respekterade det som skett, de gav sig aldrig på min kompis mer och sökte inte hämnd. Tyvärr gav de sig väl på andra som inte hade beskyddare, men förhoppningsvis med en viss oro.
Intressant är att min väns bror och dennes raggargäng inte var vad som kan kallas häftiga enligt den tidens mode. De lyssnade på Elvis Presley, vilket nästan inga ungdomar gjorde längre då. Deras kläder var också ur tiden, liksom deras bilar, språkbruk – ja hela deras subkultur. För de flesta framstod de som lite töntiga. Men tuffa var de uppenbarligen, dels för att de rakryggat stod upp för vilka de var och dels för att de tveklöst gav sig in i stridens hetta när det krävdes.
Saknas raggarna idag?
Först en viktig aspekt! Raggarnas situation påminner på sätt och vis om invandrares. Ursprungligen bestod greaserkulturen av främst italienare och mexikanare i USA. Men dessa var en del av samhället sedan länge, inte direkta nykomlingar. Och de hade förstås en känsla för samhällets gränser och rättsuppfattning. Inte heller hade de behov av att breda ut sig mer än nödvändigt; de var ju en subkultur. Det är ganska långt från dagens invandrarungdomar i Sverige som försöker vara balla.
Men saknas raggarna, var frågan? En sak är förstås den estetiska och kulturella sidan – kläderna, musiken, vanorna. Det kan man tycka är löjligt eller häftigt, fult eller snyggt. Själv tycker jag att det är bra när de lyssnar på rockabilly och annan tidig rock’nroll samt kör fräsiga bilar med lyster. Det kan det gott finnas mer av. Men jag syftar förstås på raggarens inställning. Och den saknas alltmer i dagens unga Sverige, tror jag.
På senare år har vi sett medborgargarden, frivilliga som ställer upp för att bevaka ungdomar mot i första hand invandrarvåldet. Men jag syftar här på en inställning hos svenska ungdomar – åtminstone dem som har lite raggarblod – där grupptillhörighet och moralisk disposition gör det till en självklarhet att utan tvekan försvara något viktigt och straffa en oförrätt. Det är inte fråga om ersättare för polis utan bara vanliga raggare som står upp för de sinas rätt.
Hos invandrarkillar med stark klankänsla är det vanligt. Men det finns en milsvid skillnad i hela beteendet – eftersom invandrarkillarna sällan har känsla för vårt lands normer, rättfärdighet och respekt. Aldrig skulle några raggarungdomar härja på bibliotek, slå en badvakt eller snut som säger till eller råna ensamma ungdomar på stan. Dagens invandrarungdomar av den stöddiga typen är motsatsen till raggarens attityd: en platt coolhet, önskan att breda ut sig, skräniga, utan rättfärdighetskänsla o.s.v.
Stat och etablissemang har för länge sedan slutat sätta gränser för invandrarungdomars härjningar, snarare uppmuntrar de invandrare att härja och jävlas. Allt därför att etablissemanget har förlorat förmågan att göra det rätta och för att de i sin uselhet vill att svensken ska förnedras, det är min övertygelse!
Därför är raggarmentaliteten guld värd i dessa dagar. Utöver medborgargarden och liknande rörelser måste vi uppmuntra och sätta vår tillit till ungdomars och andra gruppers förmåga att stå upp för det rätta, även om det bara gäller det som rör dem och de sina. Det viktiga är motståndet mot all skit som sker, att vanliga människor sätter gränser – och gör det beslutsamt.
Ungefär som den franska rörelsen Generation Identitaire!
Naturliga reaktioner
Men Generation Identitaire består av personer som har tvingats organisera sig eftersom de har övergetts av sin föräldrageneration och större delen av samhället, varmed de har farit illa av våldsamma invandrare. Deras agerande blir därför närmast något politiskt. Raggare däremot är grupper som har skapats mer naturligt i sin kultur och som därför är en organisk del av sitt samhälle. I sådan organisk naturlighet – konservatismens grund – finns en oerhörd kraft och styrka. Ett exempel är hur det ligger i raggarens natur att göra något fundamentalt viktigt i vår tid: ta gatan i besittning.
För ca 10 år sedan var jag på en sorts festival. Efter en fjöl i busken snubblade jag på en rot i en sluttning – något full och god – varmed både jag och brillorna flög. Nå, jag borstade av kläderna, böjde till glasögonen och gick bort till gänget jag var där med, helt vanliga snubbar på 25-30 år. Den första reaktionen hos dem var: vafan, vem har varit på dig, vem ska ha dunk? Jag fick lugna dem och säga att det inte ger något att ge ett träd stryk. Men reaktionen var behaglig, några som spontant står upp för en och är beredda att ge sig in i striden.
Kanske lever raggarattityden alltså än. Samtidigt vet vi hur propagandan, politikerna och myndigheterna vill få svensken att känna sig liten och inte ge honom någon rätt till försvar. Sådant skiter raggaren i, ty det är en del av hans kulturella vara. Därför vore det angenämt med raggarens återkomst.
