Sveriges talman Andreas Norlén meddelade i dag att Ulf Kristersson (M) har fått uppdrag att försöka bilda regering. En regering som “tolereras” av övriga partier. Så ser det parlamentariska läget ut.
EFTERVALET. De flesta – utom vi som nördar politik – har vid det här laget givit upp om politikernas manövrerande för att få till något som liknar en regering. Det slutade egentligen vara spännande när det blev tydligt att man faktiskt kommer försöka hålla SD borta under fyra år till. Skulle det ändras kommer nog de flesta vakna till igen och intresset för regeringsbildningen hamna på allas läppar.
Tuffe-Uffe har fått uppdraget av talmannen att bilda regering, utan att behöva försäkra sig om att budgeten går igenom. Det kommer inte bli enkelt och om SD håller vad de lovat nästan omöjligt. Vi vet alla hur mandaten ser ut så det finns ingen anledning att gå igenom det hela igen.
Frågan är vem som ska svika vem i Alliansen och vem som är beredd att urinera på sina väljare mest generöst. Den kommer nämligen att “vinna”. En pyrrhusseger. Det är omöjligt att sia om hur det kommer se ut framöver, så låt oss inte ens försöka.
Det vi däremot (lite skämtsamt) kan konstatera är att ingen egentligen märkt att Sverige för tillfället inte har någon regering. Nationen driver på det politiska havet utan någon vid rodret. Så kan vi hålla på ett bra tag till och det är egentligen först när det blåser upp till kultje det blir problematiskt.
Att det kommer blåsa upp kan vi räkna med. Det ser inte helt bra ut för globalisterna kan vi konstatera. EU knakar i fogarna (lagom till EU-valet) samtidigt som Donald Trump fortsätter driva sin politik (med framgång). Alla som hoppades se honom avsatt och ställd inför riksrätt får fortsätta hoppas. Kriget i Syrien gick åt skogen också, efter att Ryssland tog initiativet och Putin helt plötsligt steg fram ur dimman som en ny geopolitisk storspelare.
Det krävs ett nytt storkrig för att återställa ordningen, något globalisterna vet men har skjutit på ett tag. Frågan är om de kan lyckas få till det? En ekonomisk kris kan de styra upp och det leder lätt till krig.
Tappar de EU så är det Europa som åter kommer vara krigsskådeplatsen. Mycket hänger på att den nationella renässansen vi ser inte degenererar till chauvinism. Risken finns alltid och lyckas den dolda handen med det så kommer saker och ting att gå åt helvete med besked.
Tidigare har Europa åtminstone varit homogent när vi drabbat samman. Det är vi inte längre och får vi ett nytt krig på halsen kommer det inte likna något vi tidigare sett. Antagligen är våra motståndare också medvetna om det, varför de helst inte vill vandra den vägen. Utgången av vad som i praktiken skulle vara en europeiskt inbördeskrig, kryddat med miljoner och åter miljoner utomeuropéer med egen agenda, kan sluta hur som helst. Någon given segrare finns inte.
Sverige skulle stå som bäst rustad med en nationellt sinnad regering. Någon sådan kommer det inte att bli. M, SD och KD hade varit ett acceptabelt alternativ – men det verkar långt borta. Alla former av vänsterliberala lösningar är farliga för rikets säkerhet.
Vi kan inte påverka hur det kommer sluta i regeringskvarteren, däremot kan vi vidtaga mått och steg för att kunna möta framtiden. Oavsett hur den kommer gestaltas.
