KRÖNIKA. Här offrar man gärna makten för att inte exempelvis få jobbiga frågor från pressen, om varför man tar stöd från ett parti som ens väljare tycker att man ska samarbeta med.
”Nej, regera du Stefan, det är lugnt. Inte ska väl vi, nej, nej…”
Makthunger beskrivs ofta som något negativt men som jag ser det kan man inte vara en bra politiker om man inte drivs av ett visst mått makthunger. Det hänger ihop med att man är beredd att ta ansvar. ”Jag tar det här beslutet och därmed också ansvaret för att det.” Problemet är att det rådande vänsternarrativet räds alla allt personligt ansvar och eftersom vi bara har vänsterliberala politiker, i olika grad men så länge vi målar med bred pensel så är det så, så räds alla ansvar. Stefan Löfven kan alltså ses som mindre vänsterliberal än sina moderata motsvarigheter och jag är inte främmande för att det faktiskt är så.
Ser ni hur det här hänger ihop med förra veckans krönika om den nya höger/vänsterskalan? Och nästa veckas charad i riksdagen om vem som ska låtsas ha makten?
Backa bandet ett drygt halvsekel och tänk på Sovjetunionen. De var vänster och gillade makt. De var på intet sätt liberala. De kan definitivt beskrivas som vänsterkonservativa. Vänster enligt det gamla paradigmet, höger enligt det nya. HBTQ var lika med arbetsläger och allas lika värde kunde du bara glömma. Det gick åt skogen ändå eftersom de var ekonomiskt vänster så de kunde inte hålla sig själva med mat och vardagsbehov. Men styra kunde de och eftersom de behöll sin folkstam intakt är deras länder idag de som har bäst ekonomisk tillväxt i hela Europa.
I väst har vi högerekonomi men vänstervärderingar, ur ett klassiskt perspektiv. Vi får mat på bordet men går under av helt andra skäl. Ska ett samhälle överleva över tid måste man alltså ha ett högerperspektiv både ekonomisk och värderingsmässigt.
Nästa vecka ska vi får en ny regering, är det tänkt. Jag är mer än tveksam inför det spektaklet. Jag tror och förutsäger att det kommer att bli ytterligare en rödgrön regering eftersom den är mest konservativ och är mindre rädd för makt och ansvar än de ”borgerliga”. Hur den ska formeras är mindre viktigt än att vi redan nu kan säga att den kommer att byggas på löftesbrott och att de kommer att hävda att det ”handlar om att ta ansvar för Sverige”.
Någon som säger emot?
Diskussion om den här artikeln