Varför är våra egna barn inte önskvärda?

Något är ruttet i Europa när man kommer undan med att prioritera främlingar framför sina egna. Något är sjukt när man applåderar barnlöshet, aborter och singelliv hos sina egna, samtidigt som utländska familjer ska återförenas och människor från tredje världen framställs som våra räddare.[membership] Hur kommer det sig att det finns plats i hjärtat för främlingarna när det är stängt för de egna? Det är en fråga jag ofta ställer mig. Politikerna gör vad de kan för att driva en politik som försvårar familjebildning i vårt land, för att sedan använda det som ett argument för att vi måste importera utlänningar för att täcka upp det befolkningsunderskott man i grund och botten skapat. Och när en godhjärtad politiker, som italiens inrikesminister Matteo Salvini till exempel, vill välja en annan väg som möts han av hån. https://www.youtube.com/watch?v=iZHjamSFGfI Sammalunda när vi traditionalister påpekar att det vore en bra idé om vi hade en nollvision gällande aborter i Sverige eftersom vi tycker att att 40 000 aborter är magstarkt för en civiliserade nation. Då är vi de hjärtlösa och grymma. Men när RFSU firade den fria aborten med fest 2015 (ja, man firade 40 år av kvinnans rätt till sin egen kropp manifesterad i rätten av döda sin avkomma i stället för att ta konsekvenserna av sin sexualitet) så var det inget att höja på ögonbrynen för. De "ensamkommande flyktingbarnens" öden berörde tusentals svenska kvinnor och fick dem att höja sina röster i protest. Samma kvinnor (och en del män) sa inget alls efter att Ebba Åkerlund mördades på Drottninggatan eller efter att åtskilliga barn som sålde Majblomman rånats. Det finns ingen plats i hjärtat för svenska barn. Ibland inte ens för det egna barnet, som i fallet med den medelålders feministen och flyktingkramaren som vägrade anmäla sexövergrepp mot sin egen dotter eftersom hon var rädd att gärningsmannen skulle utvisas. Varför hatar de sina egna barn, våra barn och varför tillåter vi dem att göra det? Varför håller vi ens en civiliserad ton mot dessa människor? Antagligen har vi alla fått en skev inställning till barn, jag kan inte se någon annan orsak till att vi låter det ena övergreppet efter det andra passera utan annan reaktion än grymtningar och arga emojier. Om vi tagit psalmistens ord till oss och djupt inom oss omfamnat det som står skrivet: att barn är en gåva från Gud, livsfrukt en lön, så hade vår del av världen sett annorlunda ut. Men vi ser inte barnen som en gåva från Gud. De är först en cellklump som man kan göra vad man vill med, sedan en jobbig liten sak som hindrar det egna självförverkligandet och något som man bör undvika (eller åtminstone skjuta på framtiden). Ja, jag målar brett och jag vet att ännu fler inte tänker så. Men faktum kvarstår, vi accepterar tyst att politiker och massmedia, tillika olika lobbyorganisationer för en konstant strid mot kärnfamiljen och våra barn. Artiklar om hur bra det är med barnlöshet kommer med jämna mellanrum och ibland slinker det till och med igenom debattartiklar som försöker övertala oss att det är bättre för miljön att inte föda barn. Låt andra folk föda barn så kan vi ta hand om dem i stället. Från Storbritannien kommer ett upprörande exempel på propagandan mot barn och familj. Den statliga organisation som ansvarar för den offentliga sjukvården, NHS, gjorde reklam för att inte skaffa barn. Så här såg det ut. Kritiken som kom handlade mest om att reklamen var könsstereotyp, inte det bisarra budskapet. Jag har inte sett något liknande i Sverige, men reaktionerna hade nog varit desamma. Det är svårt att greppa det faktum att vi som nation, som folk, passivt tillåter de mest hårresande övergrepp på våra barn utan att reagera. Vi tillåter dem att föraktas och förminskas och vi tillåter att de experimenteras med från förskolan och uppåt. Ja, vi inom oppositionen har skuld i detta. Vi fokuserar på invandring och mångkultur. Förvisso viktiga frågor, men i grund och botten handlar det om barn. De är framtiden, faktiskt. Våra motståndare förstår det och attackerna mot våra egna barn såväl som familjen är ständiga och skoningslösa. Om vi inte tar det på allvar och låter vårt motstånd utgå från barnen och familjen så kommer vi förlora. Svårare än så är det faktiskt inte. Det handlar om barn – våra barn. [/membership] [membership level="0"][su_box title="Detta är en artikel från Svegot Plus"] Bli plusprenumerant för att läsa den här artikeln och få fri tillgång till allt material som finns på Tidningen Svegot . Genom att teckna en prenumeration på Svegot Plus stödjer du Svegots viktiga arbete och ser till att vi kan fortsätta utvecklas. Prova Svegot Plus en vecka helt gratis! Ange rabattkoden "prova" i kassan så betalar du ingenting förrän efter sju (7) dagar. Självklart kan du avbryta din prenumeration tidigare om du inte önskar behålla den. [pmpro_levels] [/su_box] Redan prenumerant? Logga in! [wppb-login] [/membership]