Det är nästan märkligt hur våra svenska liv tycks anpassade utefter fyraårsplaner i ohederlig, planekonomisk praktik. Nationalismen gick framåt med stormsteg i detta års val, ändå lägger sig en blöt filt över så många svenska hjärtan. Varför?
Låt oss börja med svenskens inneboende känsla av otillräcklighet. Oavsett hur bra det går, så kan det alltid bli bättre, en svensk strävan som vi som arvtagare till våra förfäders slit har mycket att tacka för, men samtidigt har denna egenskap i vårt folk formats till att bli ett verktyg i de röda intellektuellas arsenal; genus kan alltid omfatta något mer; du kan alltid betala lite mer punktskatt; du kan alltid vara lite mer solidarisk. Är det färgat av den nordiska melankolin? Säkerligen.
Vi är fler i dag
Det finns något vackert och tragiskt i vårt folklynne bortom vårt heliga ”lagom”, vår säkra väg som ser till att vi inte tar ett för långt steg bort från konformism. Det låter kanske som klander, men då missförstår du mig; vårt folk är som det är, vårt folk är vårt rättesnöre och det är utefter folket som vår verklighet tar form och mening. Vi må se oss som bättre versioner än de andra, ett alfa- och betalag, men även de som står utanför vårt omedelbara ”vi” bär ändå på en möjlighet att bli en del utav oss.
Detta val förstärker känslan av att vårt följe har ökat, vårt ”vi” har blivit större, därför är det viktigt att vi nu står redo att lyfta upp våra landsmän framför att känga ned dem. Det är vårt ansvar att agera som föregångsmän- och kvinnor, nyvaknade som slumrande.
Vi är fler idag än vad vi var igår; i föreningen Det fria Sverige, i den nationella oppositionen, i den rörelse som kallas ”Sverigevänlig”. Det är vårt ansvar att finnas där för de som vänder sig till oss utan att döma dem utifrån en annan verklighet än den de nu ser, vi är trots allt barn av vår tid och gudarna ska veta att vi alla har gjort dumma saker i våra liv, handlingar vi önskar ogjorda. Vi är inte perfekta, men vår strävan efter att bli bättre är ett signum för oss, en evigt lysande stjärna att navigera utifrån.
Tålamod är en dygd
Som barn av vår tid är vi också beroende utav snabba problemlösningar. För tjugo år sedan fick du vänta bra länge på varje hemsida på internet, idag startar du om webbläsaren efter tre sekunder om det inte går så fort som du önskar. Snabba relationer, snabba filmer, snabba cash, våra liv är präglade av tidspress för att kunna fylla våra liv med ännu fler distraktioner.
Valresultatet och nämnda blöta filt är en besvikelse grundat på att vi ännu inte accepterat att vi som lever idag inte kommer att få se en seger i vår livstid. Det är på gränsen till ångestframkallande, jag vet, men det finns inga snabba lösningar. Det finns endast slit, lite mer slit och bra många fler tårar innan Det fria Sverige blir det vi hoppas att det ska bli i askan från Sverige AB.
När jag stod i Kungsträdgården på Alternativ för Sveriges valfinal insåg jag och mina vänner att vi knappt kände igen ett tjog män och kvinnor av tusen personer. Det, fria svensk, var en surrealistisk upplevelse som jag endast fått en gång tidigare, och det var på den första sammankomsten i Det fria Sveriges regi i Stockholm. Tidigare var jag bekant med hälften, men nu, nu har det kommit in så många i vårt ”vi” att jag knappt känner en bråkdel. Det är ett skäl till förtröstan, till hopp.
Att bemöta den själ(v)döda vänstern när unga som gamla vrålar ”pk-pack!” är barnsligt upplyftande, och det visar att den nationella oppositionen i stort har lyckats med konststycket att förena alla åldrar i en gemensam strävan. Det fria Sverige är en organiskt framvuxen strävan som tagit juridisk form, för män som kvinnor, unga som gamla. Vi lever nationalismen i det stora som lilla, och vi strävar alla mot samma mål; en trygg och glädjerik framtid på den mark vi kallar vår fosterjord.
Vandringen blir lång
Varje fotsteg som tar oss närmare denna framtid är något vi glädjer oss åt, och denna glädje omvandlar vi till energi som gör att vi kan ta ett nytt steg i rätt riktning. Vi kommer alla, någon gång i våra egna liv att drabbas av motgångar som gör att vi faller, men nog ska vi se till att falla framåt så att vi når ännu lite längre!
Om vi så inser att varje steg är viktigt, då inser vi också att de steg vi behöver ta kan te sig som en tämligen lång vandring, och det är korrekt, men det är här som vi också förstår att det är våra barn som kommer att behöva axla manteln när vi inte ha orken att längre bära den.
Vi kan inte låsa oss vid snabba lösningar av den enkla anledningen att dessa lösningar sällan är det bästa för framtiden. Våra barn och barnbarn förtjänar bättre än ett hus med rutten grund, fundamentet skall vara det bästa möjliga, för det är endast då som de på riktigt kan bygga vårt hem; Det fria Sverige.
Så, ta dig i kragen, sträck på ryggen och skit i fyraårscykler; våra steg bär av mot evigheten.
Av Robin Holmgren,
styrelseledamot Det fria Sverige.
