När jag placerar C bland de vänsterextrema partierna reagerar en del. Ofta samma människor som inte höjer ett ögonbryn när Sverigedemokraterna definieras som högerextrema. (När de i ekonomiska termer definitivt ligger vänster om mitten)
När jag var ung definierades vänster/högerskalan av om man ville ha hög eller låg skatt och stor eller liten stat. Enligt den definitionen är exempelvis jag definitivt högerextrem.
I dag verkar definitionen vara att man är höger om man vill ha ett bra samhälle för majoriteten vilket nödvändiggör en starkt begränsad invandring från tredje världen och att skattemedel inte överförs från majoritetens intressen till olika minoriteters. Motsatsen till den moderna identitetspolitiken där C är starka företrädare. (Och ja, även i enligt denna definition är jag stolt högerextremist!)
De partier som mest förknippas med identitetspolitik är MP, C och FI, och till något mindre del V och S. Ett ganska illustert sällskap eller vad säger ni andra? Människor med annan hudfärg, sexualitet eller andra avvikelser från majoritetssamhället är alltid det viktigaste i deras ögon. Eftersom det inte finns några rimliga argument för att nedprioritera folkflertalet för minoriteterna döljer man sin brist på sådana argument med fantasifulla genusteorier, nedärvd skuld och fikonspråk som intersektionalitet och annat trams. Som några av de andra här sagt innan, man får studera länge och väl för att kunna gå på något så dumt.
Men… Tydligen så imponerar resonemangen på en del och det behöver vi råda bot på. Och det görs faktiskt med. Tidigare förebilder som Henrik Schyffert är numera en utskrattad pizzaekonom med bekräftad oförmåga att göra de enklaste beräkningar och Malena Ernman har gått från hyllad sångerska till allmän driftkucku. Som inte drar sig för att utnyttja sitt eget funktionshindrade barn för egen vinning. ”PK-eliten.”
Kredit där kredit förtjänas
Om SD hade visat lika mycket ryggrad under den förra mandatperioden som de gjort på några få veckor runt valet hade nog många av oss inte varit så desillusionerade med dem. Först Åkessons uppsträckning av P3 och nu Mattias Karlssons klarspråk på sin Facebook. Mer sådant, tack! Kompromisslösheten om vad som krävs för att ge sitt stöd är också musik för svultna öron!
Hej då MP?
När jag skriver detta är det torsdag kväll. Drygt hälften av rösterna är räknade och MP ligger under fyraprocentsspärren. Hoppet väcks och när ni läser detta har vi förhoppningsvis facit vid handen. Och tro mig, har MP åkt ut kan jag faktiskt komma över resten av siffrorna. En riksdag utan marxister vore en välsignelse även om vi har både socialister och kommunister kvar. Ett steg i taget!
