I det nya spännande Sverige är tryggheten utraderad

När Samhällsnytt reser runt Sverige för att prata med vanliga svenskar vittnar alla om samma sak. De är inte trygga längre. De är inte fria. Saker har förändrats, och de har förändrats fort. De medverkandes berättelser är en stark påminnelse om vad vi kämpar för, och varför.

VILLEBRÅD. ”Ditt Sverige finns inte längre” sa de utländska rånarna till Billy efter att ha spottat honom i ansiktet och slitit ned den svenska flagga han hade som draperi.

Billy är en av många modiga svenskar som låtit sig intervjuas i Samhällsnytts filmreportage som, djupt ironiskt, är döpt till ”Det nya spännande Sverige”.

Det är egentligen inget nytt som framkommer. Som hyfsat nutidsorienterad vet man tyvärr allt för väl vad svensken numera utsätts för i detta nya och otrygga Sverige, men det är en sak att läsa siffror och nyheter. Det är en helt annan att se och höra människor beskriva sin vardag. En vardag fylld av skräck och otrygghet. En frihet som tagits bort. En sådan fullständigt självklar frihet som att kunna röra sig fritt i sin egen hembygd existerar för inte längre för allt för många.

Kent Ekeroth har åkt runt i hela landet och intervjuat personer och deras berättelser är skrämmande lika. Heintz bor i Årjäng och minns hur det var för bara några år sedan. Då låste man inte ens dörren. Nu blir kvinnor överfallna på stan. Hans egen dotter blev antastad av tre afrikaner. Dottern ringde och bad honom om hjälp och han fick rycka ut för att jaga bort dem. Själv har han blivit överfallen av tre somalier men lyckades freda sig. Det har blivit lite bättre, säger han. Den lilla orten hade för inte så länge sedan runt 600 utlänningar i staden. Då var det kaos. Nu är det ”bara” 100 kvar och det har lugnat sig något. Men inte helt.

När mörkret faller tar gängen nämligen över. De äldre går inte ut. Trappuppgångarna är ockuperade av utlänningar som röker och för oväsen

I Lysekil vittnar Carina om mer eller mindre samma sak. Hon flyttade till Lysekil 2004 och då var det tryggt. Hon kunde låta sina barn vara ute på kvällarna. Nu? Hon låter inte sin tioåring gå ut efter åtta på kvällen.

När mörkret faller tar gängen nämligen över. De äldre går inte ut. Trappuppgångarna är ockuperade av utlänningar som röker och för oväsen. När Carina bad bostadsbolagen låsa portarna tidigare på kvällarna fick hon nej. Inte förrän bränder började anläggas i trappuppgångarna blev de äntligen låsta. Till liten nytta, eftersom man med hjälp av mattor enkelt ser till att de fortsätter vara lätta att komma in i. Carina går inte ut utan nycklar och spray.

En man i området blev överfallen och misshandlad i sitt hem. Gärningsmännen finns på film. Ärendet är nedlagt. Rädslan finns överallt, hela tiden, berättar hon.

— Rädslan som har kommit de senaste åren är bisarr. Jag tycker inte man skall behöva gå och vara otrygg, och absolut inte mina barnbarn. Jag får ju ha stenkoll på dem.

Carina undviker att gå förbi stadsparken och torget. Där står det hotfulla gäng och skriker ”svennehora” och ”jag ska knulla sönder dig”. I våras spreds en film på Youtube där man kunde se unga utlänningar i slagsmål med pensionärer. Ingen är fredad.

Ett land i skräck

I Länsmansgården i Göteborg sitter Netha i sin lägenheten. Hon känner sig inte heller hemma. Hon undrar i vilket land hon bor snart. ”Här går det en vit på nio svarta”, säger hon. Men flytta vill hon inte, även om hennes son har bett henne. Men hon trivs i sin lägenhet. Där är hon trygg.

Det är fruktansvärt att vi i Sverige ger gratis tandvård till invandrare när pensionärerna har det så dåligt. Kan man inte hjälpa dem på plats istället, undrar hon och ser mörkt på framtiden i Sverige.

— Jag är glad att jag är 84 år. Skulle de gräva upp mig om 20 år så vill jag fort ned igen. För så eländigt kommer det att vara, om det skall fortsätta på det här sättet.

I Landskrona berättar Stefan om att allt är otryggt. Hans fru var ute och gick med barnvagn och fick sten kastad på sig. Frun är från Chile men har blont hår. Kanske trodde de att hon var svensk? Hans nioåriga dotter har blivit ögonvittne till två skjutningar. En på deras egen gata. En gång utanför det lokala biblioteket.

Stefans fru går inte hem själv. Hon blir ständigt trakasserad och förföljd. Stefan har beslutat att flytta utomlands. Det finns ingen trygghet eller framtid i Sverige längre, menar han.

— Här finns ingen framtid. Jag vill inte att mitt barn skall växa upp här. Vi flyttar utomlands. Jag är svensk, jag är uppfödd här och jag älskar mitt land. Jag älskar det som det var en gång i tiden. Men den tiden är försvunnen. Min farmor går knappt ut. Hennes kompis blev rånad, 90 år gammal. Det är politikernas fel.

Rovdjuren i Malmö

Unga Elin berättar om livet som kvinna i det mycket mångkulturella Malmö. Även hon minns tillbaka till en annan tid. En tid av trygghet. Man slapp bry sig, oavsett vilken ålder man var i. Numer driver rovdjur omkring på stadens gator och man känner sig som en köttbit.

— I Malmö kan man numer inte röra sig som man vill. Man känner sig uttittad, man känner sig som en köttbit. Det blir rovdjursaktigt. De skall jaga bytet. Innan tittade man men gjorde inget. Numera jagar man och kan man så gör man någonting.

— Det känns kränkande att jag måste anpassa mig hela tiden. Att man inte kan gå där man vill gå utan att hela tiden vara utsatt.

Elin går inte själv längre om hon kan undvika det. Hon undviker att shoppa, hon undviker att åka buss. Hon badar inte längre på stränder utan manligt sällskap. Hon har vänner som är invandrare och de har berättat om kvinnosynen i deras hemländer. Att se kvinnor i bikini är mer än vad de kan hantera, berättar hon.

— Det känns kränkande att jag måste anpassa mig hela tiden. Att man inte kan gå där man vill gå utan att hela tiden vara utsatt. Man måste alltid tänka ett steg längre. Att alltid ha nycklarna och telefonen i handen. Framförallt när man går på kvällarna, om man nu behöver göra det. Det är en hemsk utveckling.

Även Elin skall flytta. Upp i landet. Hon vill kunna göra vad hon själv vill och kunna gå var hon vill. Men frågan är, säger hon, hur utvecklingen i landet kommer se ut. Kanske måste hon lämna Sverige helt?

— Jag vill vara kvar för jag tycker om mitt land. Men det finns en gräns, faktiskt.

Gruppvåldtäkt i Kalmar

Pernilla cyklar hem från mataffären i Kalmar. En bil full med araber tar sikte på henne och kör nästan på henne. De skrattar. En kvinna har blivit gruppvåldtagen av så kallat ”ensamkommande” i närheten där hon bor. ”Det kunde lika gärna ha varit jag”, berättar hon. Hennes frihet har blivit kraftigt begränsad. Även hon undrar var hon egentligen bor:  Sverige? Mellanöstern? Afrika?

Hennes dotters kompis blev nedslagen då hon inte ville bjuda några utlänningar på cigaretter. Dottern går helst inte längre ut kvällstid. De gånger hon måste ut bär hon alltid överfallslarm.

— Det känns förjävligt att jag måste anpassa mig och ändra mig på grund av att det har kommit hit folk som inte accepterar oss. Det känns som att ens frihet har blivit begränsad när man inte kan röra sig lika fritt längre.

Pernilla skall flytta. Hon oroar sig över att svensken skall bli minoritet i sitt eget land. Hon vill helst inte tänka på framtiden. Och de som växer upp nu vänjer sig vid det nya spännande Sverige. De har ju inte sett förändringen. De vet inget annat. De vet inte att kriminaliteten och våldtäkterna ökat. Många tror till och med att det beror på ”ökad anmälningsbenägenhet”. Men de ljuger.

Pernilla känner sig uppgiven. Trots att hon ser verkligheten så är det svårt att prata med någon om det. Folk blir arga. Byter ämne. Kommer med anklagelser.

— Jag känner mig uppgiven faktiskt. Om man säger så som det är så blir man ju inte trodd och folk blir bara förbannade och säger att man är främlingsfientlig och rasist. ”Nu pratar vi om något annat, nu skall vi inte förstöra stämningen”. De som har förstått har förstått men många vill inte veta. De vill leva i sin bubbla och tro att allt är som vanligt.

Det finns fler berättelser i reportaget, och dessa är givetvis bara ett litet urval. Liknande upplevelser finns bland tiontusentals, om inte hundratusentals svenskar landet över.

Kampen är inte över, den har bara börjat

Det är lätt att förstå Pernilla och de andras uppgivenhet i reportaget. Inte nog med att de inte längre känner sig hemma i sitt eget land, att samhället inte skyddar dem och att deras nära och kära blir utsatta för fruktansvärda brott utan att någon verkar bry sig. Det får inte heller talas om. Det skall vara en mycket smutsig hemlighet. Den som påpekar verkligheten gör att folk mår dåligt, och det är bättre att, som Pernilla så fint uttrycker det, leva i bubblan.

Det är nu viktigare än någonsin att vi enas. Att vi tar tillbaka landet om det så innebär en byggnad i taget

Problemet med detta är att bubblan snart brister. Snart är det din dotter som blir rånad. Det är du som får ett asylboende vid knuten. Det är din famlj som blir trakasserad på badstranden. Och då är det för sent. Bubblan är skön att leva i men skyddar dig inte från den faktiska verkligheten.

Med de högst troligen stora framgångarna i det kommande valet för både Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige är det lätt att lura sig själv att vi snart nått målet. Att saker är på väg mot det bättre. Tyvärr är det inte så. Tyvärr är vi långt ifrån målet med ett hyfsat tryggt Sverige. Det riktiga arbetet är kvar. Otryggheten i Göteborg, Malmö och Lysekil försvinner inte bara för att partier som förstår verkligheten får många röster. Det är en början men inte mycket mer.

Det är nu viktigare än någonsin att vi enas. Att vi tar tillbaka landet om det så innebär en byggnad i taget. Vi måste organisera oss och skapa områden där kvinnor får gå fria. Där de inte behöver ha nycklarna i sina svettiga händer och ögon i nacken. Men vi behöver varandra. Vi behöver sträcka ut våra händer och vi behöver ta emot de som sträcks ut emot oss.

Dela filmen till de som fortfarande tror att Sverige är tryggt. Ju fler som vaknar ur slummern desto större möjlighet har vi att förändra saker.

Svenskar. Förena eder.

Se Samhällsnytts filmreportage ”Det nya spännande Sverige” på Vimeo.

Kommentarer