Vår lördagskrönikör rådet oss att kämpa på, men också att hitta balans i tillvaron och inte skrämma bort folk genom att vara övernitiska.
KRÖNIKA. Tjugo krönikor senare. Inte så att jag ska skriva om vad jag skrivit om men det är ändå rätt många små texter. Om man inte jämför med hur många de som jobbar här på riktigt har skrivit för då är tjugo publiceringar kanske en veckoproduktion?
Men jag struntar ju i nyheter, jag sysslar med tankar och reflektioner. Idéer och betraktelser. Försöker vara hyggligt tidlös men då en del av nuet. Känner man igen en upplevelse när man går ut så är man ju tidlös. Det slår mig ofta när jag läser gamla böcker hur lika vi människor är varandra, eller kanske var. Två saker har förändrat våra liv väldigt drastiskt, att vara uppkopplad och att vara utsatt för massinvandring.
Mångkulturen har berövat många människor deras trygghet och uppkopplingen deras sinnesfrid. Själv har jag förmånen att leva väldigt segregerat, jag har lämnat stan och bor lugnt och fridfullt. Jag vinnlägger mig också om att ge mig tid utan datorer och skärmar. De där små fula hörsnäckorna är svårare att låta bli men även de får vara ibland. Eftersom jag sysslar med motorsport kan jag grotta ner mig i garaget och mäta framvagnsinställningar, studera förbränningsmönster och laborera med andra tekniska saker. Det är som ett vattenhål för mig. Belöningen kommer när jag eller äldsta sonen kapar några decimaler på varvtiderna.
Så, inte mycket till kamp att skruva i garaget kanske någon säger? Nej, men försök att lysa konstant utan att ladda batterierna! Och om vi tjatar på våra vänner om allt som är förfärligt hela tiden så slutar de snart att lyssna. Vi måste alla hitta en balans i våra liv. När vi själva är i balans kan vi förmedla den och påverka människor i vår omgivning. Det är en viktig uppgift och vi ska ta den seriöst. De flesta är ganska glada åt att bi ledda och kan man få deras förtroende är vinsten ömsesidig.
Och om vi tjatar på våra vänner om allt som är förfärligt hela tiden så slutar de snart att lyssna.
Vilket leder oss till att det är mindre än en månad kvar till valet. På fejan läser jag att det är det viktigaste svenska valet någonsin och det kan faktiskt vara sant. Det är i och för sig bara sant för att vi, som folk, gjort väldigt dåliga val i decennier men ju längre man gått fel desto viktigare blir vändningen.
Att jag själv stöder Alternativ för Sverige är nog uppenbart men bara för en dag eller två kan vi lämna SD/AFS-dikussionen därhän. När vi pratar om att påverka vanligt folk är det allt överskuggande uppdraget att få så många som möjligt att lämna de gamla partierna.
Man kan inte ge förnyat förtroende för Sveriges sämsta regering i vår livstid.
Man kan inte heller rösta på något av de partier som valt att under fyra års tid lämna walk over till denna katastrofala regering. Alliansen har i allt väsentligt varit en medbrottsling.
Kan vi få folk att lämna de här partierna lägger vi grunden till ett omdanat Sverige. Bara ur ett förnedrande nederlag kan svensk politik pånyttfödas och förändras.
Känner du någon som överväger att rösta på något av de här partierna så kalla dem inte för idioter eller något liknande, sådant cementerar bara de dåliga positioner folk satt sig i. Försök istället verka lite nyfiken och fråga hur Decemberöverenskommelsen/Afghanlagen/massklubbandena av uppehållstillstånd ska lyfta Sverige och lösa de problem vi de facto står inför.
De svaren finns inte, det vet de du frågar också. Förhoppningsvis kan de känna det och vi kan leda dem rätt.
Nu ska jag runda av. Det regnar ute och jag tänker på tårar. Liberalers tårar. Den ljuva sältan från liberalers tårar. Ett blågult block med två Sverigevänliga partier skulle ge oss en flod av sådana tårar. I sanning en ny tid.
