Maire och männen i Gambia

HJÄLPROP. Maire Pehkonen är inne på sitt tredje, eller kanske fjärde, äktenskap med en man från Gambia. [membership]Hennes tidigare äktenskap har märkligt nog havererat så fort mannen har fått uppehållstillstånd i Sverige. Hon är 73 år gammal och han är 35 år yngre. Pehkonen är en av allt för många vita kvinnor som satt i system att åka till fattiga länder för att hitta en yngre, fattig man, att inleda förhållande med. Expressen har av någon anledning valt att följa henne och skrivit flera artiklar om kvinnans "jakt på kärlek". Det är märklig och mycket sorglig läsning. Pehkonen är svårt sjuk. Hon har svårt att gå och att stå. Hon är överviktig och tar flera mediciner. Utan rullatorn (eller en svart man) att stödja sig på har hon svårt att gå. Pehkonen är desperat, och det märks. Männen behandlar henne inte bra. Hennes senaste make vägrade först dansa med henne på deras bröllopsfest. Det måste känts otroligt förnedrande. Men hon kämpar på. Kanske beror detta på att hennes liv i Sverige verkar så oerhört torftigt. Hon är helt ensam. Hon sitter och tittar på fåglar på dagarna. Utöver tandborstning, två minuters sjukgymnastik och sängbäddning gör hon... Ingenting. En man, vilken man som helst, förändrar denna gråa tillvaro betydligt. Även om det är riskfyllt. För nog förstår hon att hon mycket väl kan bli utnyttjad. När Expressen frågar henne om detta svarar hon. — Ja, vad ska jag säga? I min ålder är det en risk jag får ta. Jag behöver kärlek och att det händer något, om jag bara ska gå mellan lägenheten, sjukhuset och Ica så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. Och jag vill inte sitta på något pensionärshem bland gråhåriga gamlingar, jag färgar mitt hår svart och vill leva och njuta av livet. Nu är jag nygift och är glad för det och är inte rädd för att jag tar en risk. Jag är mer rädd för att ha tråkigt.

Det sexuella återkommer gång på gång Kanske följer Expressen henne för att visa på en äldre kvinnas kamp mot ensamheten. Kanske är tanken att visa att gambiska män är jättebra och att förhållanden över ras- och kulturgränser fungerar jättebra. Men det är minst sagt tveksamt. När man läser om hennes äventyr i Gambia får man inte direkt någon ljus bild av det hela. De unga gambianska männens ointresse för henne lyser igenom texten. Hon blir ignorerad, de verkar skämmas för henne. Hon ropar att hennes make skall kalla henne "sexy". Han vägrar. Inför journalisterna. Trots detta är hennes suktan efter något annan än den gråa vardagen så stark att hon härdar ut. Hon tar det, låter sig bli förnedrad och uttnytjad. Hånad och skrattad åt. En äldre, överviktig, sjuk kvinna och en ung gambisk man riskerar även att framkalla vissa mentala bilder av en sorts fysisk aktivitet som man helst inte vill tänka på. Expressen hjälper dig dock gärna på traven. Insinuationer om sexuella handlingar finns överallt i artiklarna. "I dag är det hennes bröllopsdag och natten som just flyktat var den första hon tillbringade mellan ett par lakan med Lamin."

– Jag har alltid med mig tandborstar. Jag vill inte att han ska gräva och rota i munnen med sådana där pinnar de har, säger hon och lägger även med babyolja.

– Den använder jag till att smörja in tårna efter att jag duschat. Bland annat, säger hon och ler skälmskt.

Hon använder babyolja till... Något annat. Vad det är vill jag helst inte tänka på men det är svårt att undvika. Hyllning eller varning? Denna formulering gör att man blir tveksam till vad det egentligen är Expressen vill ha sagt med sin artikelserie. Det kan på ytan se ut som en, om än märklig, hyllning till kärleken. En ensam kvinna finner tröst i en utländsk mans armar. Hennes tråkiga liv har nu blivit betydligt ljusare. Eller är det så att journalisterna på detta sättet vill varna andra kvinnor från att gå i samma fälla? Det är svårt att se att någon som går i Gambia-tankar inte ändrar sig efter att ha läst om Maires förnedrande äventyr. För kanske borde man känna ilska mot henne, som ser till att det kommer in fler främlingar i landet. Kanske borde man skratta åt hennes naivitet. Kanske borde man håna henne för hennes hopplösa kamp att finna kärlek där det inte finns någon. Jag känner bara sorg. Jag känner sorg över det samhälle som gjort en kvinna så ensam att hon gjort detta olyckliga val. För det finns en livspartner för henne i Sverige, det är jag säker på. Men eftersom den svenska politiken verkar göra så gott den kan för att vi alla skall vara så ensamma som möjligt har hon inte fått några chanser att träffa den rätte. Istället söker hon sig till Gambia. Troligen är det helt enkelt klickbete. En artikel skriven för att man vet att den kommer dra mycket intresse. Folk förfäras, förfasas, blir arga, kanske äcklas. Allt på denna stackars desperata sjukpensionärs bekostnad. Jag tänker att Maires liv kanske hade sett helt annorlunda ut om ett Svenskarnas hus funnits i grannskapet, där hon hade kunnat få en vettig mening med tillvaron på hemmaplan. [/membership] [membership level="0"] Det är lätt att håna Maires jakt på kärlek. Men är det rätt att göra det? Frågan är också, varför skriver Expressen ens om henne?