SDs framgångar är också mina framgångar

TRÄGEN VINNER. I den senaste opinionsundersökningen från Nyheter Idag/Sentio står det klart att SD har 25,5 procent, vilket är ett bra försprång framför tvåan Socialdemokraterna som har 21,1 procent. Exakt vad det kommer betyda, om det står sig, efter valet och de förhandlingar som tar vid går inte att sia om, men det är heller inte det jag vill ta upp denna gång. Snarare vill jag försöka klä i ord hur glad jag faktiskt är över dessa siffror.

Att jag inte är Sverigedemokrat vet de flesta som läser mina opinionsartiklar. Att jag kritiserar dem och misstror ledningen är heller ingen nyhet. Inte heller att jag känner den djupaste respekt för många av partiets företrädare och gräsrötter, som utan tvekan är utomordentliga människor. Jag tror inte att SD är lösningen på Sveriges problem, ens om de fick 51 procent av rösterna. Men alldeles oavsett blir jag glad – ja, jublande glad – över deras framgångar.[membership]

Det hela är inte så underligt som du kanske tror. En del av mitt hjärta är nämligen helt och hållet vigt åt Sverigedemokraterna. Så har det varit länge – åtminstone sedan den 6 juni 1992. Det var en varm dag och jag hade tagit mig in till Norrmalmstorg i Stockholm för att delta på (om jag minns rätt) min första nationella aktivitet. SD hade torgmöte och nationaldagsfirande.

Det var en varm dag men skinhead som jag var hade jag kängor, jeans och en bomberjacka. Jackan fick dock knytas runt midjan. Jag hade en svensk flagga med mig också. Jag var nyss fyllda 15 år. Tre år tidigare hade jag varit medlem i Sverigepartiet och satt upp deras klistermärken och delat ut flygblad. Snart nog var det dock SD jag förstod var svenskarnas parti så jag blev en av gräsrötterna, även om jag aldrig var medlem.

Men det dröjde till den 6 juni 1992 innan jag deltog på ett möte. Anders Klarström talade och jag lärde känna ett antal personer som kom att bli nära vänner och medkämpar under åren som skulle komma, inte i SD men inom den nationella rörelsen.

[caption id="attachment_75327" align="aligncenter" width="1906"] SD har torgmöte på nationaldagen 1992. Några av de unga männen som var där är än i dag en del av den nationella oppositionen.[/caption]

Klarström var en utomordentlig talare och det kändes helt rätt, det som sade. Jag hade haft mina egna bekymmer med utlänningar hemma i förorten och SDs budskap om att sätta svenskarna först var för mig helt självklart. Jag har alltid varit aktivistiskt lagd och snar att kavla upp ärmarna. Några av mina nya vänner från Norrmalmstorg var medlemmar i SDU så det föll sig naturligt att jag blev en del av den gemenskapen och gjorde vad jag kunde för partiet.

I skolan lät lärare (och somliga elever) mig veta att vi aldrig skulle komma någon vart – nationalismen var död och begraven. Jag kan inte annat än att le för mig själv när jag tänker på det. 25,5 procent! Vad säger ni nu då?

En höjdpunkt var när jag var med och vaktade ett SD-möte på Scandic Hotell i Södertälje. Vaktgruppen hade ett rum och vi gick ronder under helgen som mötet pågick. Det var spännande och jag kände att jag verkligen gjorde skillnad. Faktiskt var jag och min unga familj också med på bild i en valfolder från partiet. Jag kände mig stolt. Med SD fick jag vara med och skriva historia.

Den första förälskelsen glömmer man aldrig, den har en plats i ens hjärta för tid och evighet. Det samma kan jag säga om Sverigedemokraterna. Trots alla förändringar, såväl estetiska som politiska, som skett genom åren och trots den ledning som i dag styr skutan, så är SD alltid SD. Den första politiska förälskelsen.

Förutom mina rent personliga orsaker att glädjas åt SDs framgångar så finns det andra uppenbara skäl. Det huvudsakliga och mest betydande är att partiets framgångar öppnat upp debattklimatet i Sverige och satt nationalismen på dagordningen.

Det började redan år 2010 då SD kom in i riksdagen. Efter en vecka stod det klart för mig att något hänt i Sverige. Den blöta unkna filten av politisk korrekthet och inrökt svenskfientlighet hade slitits av och för första gången kunde vi alla andas friskt luft och lyfta frågor som tidigare hade varit tabu hos de breda folklagren. Kort sagt var anden släppt ut flaskan. Den går inte att stoppa tillbaka igen.

Därför är SDs framgångar också mina framgångar.

En annan aspekt är att SDs starka siffror tydligt visar förändringens vindar. Många sätter fortfarande sitt hopp till en "hemlig agenda" inom SD, att de helt enkelt bara låtsas vara för "öppen svenskhet" till exempel. Jag är skeptisk till den förhoppningen men det förtar inte det faktum att Sveriges största parti de facto målas upp som "rasister" och "nazister" och "fascister" och "antisemiter" och fortfarande är Sveriges största parti (eller näst största enligt somliga).

Allt som är bra för Sverige är något att glädjas åt och det är bra för Sverige och svenskarna att SD med största sannolikhet blir Sveriges största parti när vi går till val om drygt en månad.

https://www.youtube.com/watch?v=G7WTiTaMA6A

[/membership]

[membership level="0"]

Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela artikeln. Testa en vecka för bara 19 kronor! Välj månadsprenumeration och använd rabattkoden svegot19 .

[pmpro_levels] Läs mer om Svegot Plus

Redan prenumerant? Logga in! [wppb-login]

[/membership]

Nivå	Pris
Plus (Månad)	SEK 99.00 per månad.	Välj
Plus (År)	SEK 995.00 per År.	Välj
Plus (Livstid)	SEK 9,995.00 nu.	Välj
Vän av Svegot	SEK 499.00 per månad.	Välj
Ej stödprenumerant	Gratis.	Välj