Ett folk, ett parti och ett självmål för Sverigedemokraterna?

Ny dokumentärfilm från Samtiden väcker frågor

Per-Albin Hansson, socialdemokratisk statsminister 1932-1946 och tidigare förebild för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

SD-tidningen Samtiden har släppt en dokumentärfilm om Socialdemokraterna. Men vad är det egentligen man vill uppnå och vad riskerar effekten att bli?

I går släppte den SD-ägda tidningen Samtiden sin första dokumentär: ”Ett folk, ett parti” handlar om Socialdemokraterna och arbetarrörelsen på 1900-talet. Det är en välproducerad långfilmslång dokumentär med alla de klassiska propagandaknepen från dokumentärerna som vevas i ända på TV4: Allvarlig, myndig stämma, klassisk musik som hämtad ur en skräckfilm och en massa svartvita arkivbilder på Adolf Hitler.

Man säger sig vilja belysa socialdemokratins historia, och tidigt förstår man att det handlar om ett sätt att ge igen mot Socialdemokraterna för alla gånger de tagit upp Sverigedemokraternas historia. Det är en partsinlaga i en valrörelse, och det intressanta är inte att dissekera innehållet i sig — för den politiskt och historiskt intresserade är det i stort sett bara gammal skåpmat tonsatt med skräckmusik. Istället tänkte jag resonera lite kring Sverigedemokraternas bevekelsegrunder, och vilken effekt dokumentärfilmen riskerar att få på det politiska samtalet i Sverige.

Tyvärr tror jag nämligen att dokumentären gör mer skada än nytta för den nationalistiska saken, och dessutom riskerar den att befästa vänsterns narrativ som det rådande i den svenska offentligheten.

Vad vill Sverigedemokraterna?

När Jimmie Åkesson och ”De fyras gäng” tog över makten i Sverigedemokraterna 2005 gjorde man det med den tydliga ambitionen att bli mer slätstrukna, att distansera sig från partiets tidigare mer gatuinriktade aktivism och gå från ett nationalistiskt till ett socialkonservativt parti. Trots detta har Sverigedemokraternas motståndare gång på gång försökt använda det historiska Sverigedemokraterna som ett slagträ i debatten, istället för att hålla sig till sakfrågorna som diskuteras och som faktiskt är av relevans i dag.

Att Socialdemokraterna hade makten i Sverige mer eller mindre oavbrutet under 1900-talet är ingen hemlighet, inte heller att vi i Sverige hade så väl Rasbiologiska institutet som att steriliseringar (ibland, men inte alltid, med tvång) genomfördes på människor man inte tyckte skulle föröka sig fram till 1975. Fram till 2013 steriliserades dessutom människor som ville operera sig för att ”byta kön”.

Det här, tillsammans med att tidiga socialdemokrater varnade för faror med att låta judisk litteratur få mer inflytande än svensk dito i utbildningen, att Aftonbladet (som då inte ägdes av LO) var tyskvänliga under andra världskriget och Sveriges neutrala inställning under kriget där man hjälpte så väl amerikaner som tyskar som sovjeter för att hålla sig undan kriget, försöker man nu sammanfatta i dokumentären.

Tanken är så klart att kunna köra en ”ah men ni då”-replik så fort det egna partiets historia dras upp.

Vad riskerar effekten att bli?

Det Sverigedemokraterna nu gör är att cementera vänsterns narrativ och världsbild, där ”nazismen”, kritiken mot judiskt inflytande, viljan till ett etniskt svenskt Sverige och andra saker som var självklara föra 100 år sedan utmålas som det värsta tänkbara. Därmed ställer man sig tillsammans med kulturmarxisterna och ropar på ”progressivitet”, atomisering av samhället, norm- och moralupplösning och mångkultur, vilket alla blivit resultatet av Socialdemokraternas förvandling till ett kulturmarxistiskt parti på 1960-talet, och något som formaliserades under ödesåret 1975.

Med detta inte sagt att man måste, eller ens bör, hylla varken metoder eller idéer från den här tiden. Men man ska akta sig för att titta på historiska skeenden med moderna glasögon. Man måste sätta saker i sin kontext, och förstå att tankarna om raslig renhet, eugenik och motstånd mot judiskt inflytande var mainstream på den här tiden. Det var inget som kom med vare sig den svenska socialdemokratin eller den tyska nationalsocialismen; att motviljan mot judiskt inflytande skulle varit något explicit nationalsocialistiskt eller tyskt är ett typiskt sådant modernt påfund vänsterns historieskrivning har bidragit till.

När man nu cementerar vänsterns världsbild, och lyfter upp deras historiesyn och narrativ, ger man ifrån sig möjligheten att faktiskt agera motpol. Det kan vara svårt för den som uppslukats av parlamentariskt arbete och valrörelser med fyraårscykler att se att det finns en större strid som i allra högst grad sedan påverkar det parlamentariska – nämligen den kulturella. Politik är nedströms från kulturen, och genom att att nu köpa in sig på vänsterns världsbild har man målat in sig i ett hörn, och måste nu förhålla sig till att granska alla tidigare svenskar med moderna glasögon.

I stort sett alla svenskar innan 1968 var vad moderna debattörer skulle kalla för rasister, homofober och sexister. Väldigt många av dem var också vad man nu skulle kalla för antisemiter. Det har länge varit vänsterns vilja att få oss att bryta med våra tidigare generationer, att förkasta dem och deras idéer, och istället omfamna deras nya, progressive idéer eftersom det förändrar kulturen som i sin tur förändrar politiken.

Det är kulturmarxismens strategi helt enkelt. När kommunisterna i början av 1900-talet insåg att de europeiska folken inte alls var sugna på någon revolution i större utsträckning, förstod man att man istället måste omstöpa kulturen. Människorna måste rivas upp ur sina sammanhang, de måste förkasta Gud, familjen måste splittras, äktenskapet nedvärderas, rasen förnekas och nationen upplösas. Först då kan den nya, moderna människan skapas: Världsmedborgaren, ”befriad” från alla typer av sammanhang och ”fri” att forma sin egen verklighet i relativismens namn.

En viktig del av kulturen är så klart hur vi betraktar historien. Med Samtidens dokumentär har Sverigedemokraterna därmed gjort ett ordentligt självmål, om deras vilja är att förändra kulturen och få svenskarna att bli mer nationellt och traditionellt sinnade. Men om det inte är deras vilja, om den istället är att tillskansa sig själva mer makt, kosta vad det kosta vill, så kan säkert dokumentären vara en kortsiktig framgång.

Vad skulle man ha gjort istället?

Sverigedemokraterna sitter på resurser vi i alternativmedia bara kan drömma om. Dokumentären är välproducerad och min förhoppning är att man kommer producera fler dokumentärer. Jag blev besviken på inriktningen man valde med denna, men kanske kommer nästa falla mig mer på läppen.

Som jag ser det finns det två viktiga metapolitiska gärningar man skulle kunna göra i framtida dokumentärer. Den ena är att beskriva skeendet om hur Sverige blev en mångkultur, och där har redan Meister Eckehart (Hur Sverige blev en mångkultur) och Ingrid Carlqvist (Från Sverige till Absurdistan) gjort i stort sett allt förarbete. En filmatiserad version skulle dock kunna nå mycket längre och kommer den från mäktiga Sverigedemokraterna kan den få ett mycket större genomslag än att nå de några tusen som är intresserade nog för att köpa böckerna.

Det andra är sådant som faktiskt fyller svensken med stolthet över hennes historia. En nationalistisk gärning vore en filmatisering av något slag av Lennart Svenssons bok Ett rike utan like. Ingen i gammelmedia kommer producera nationalromantiska skildringar av vårt vackra lands och folks ärorika historia – här har Samtiden en utmärkt möjlighet och ett hål i marknaden att fylla.

För den som redan nu vill sätta sig med en matnyttig dokumentär som faktiskt utmanar vänsterns historiesyn, rekommenderar jag Europa: The last battle, producerad av Svegots sommarpratare Tobias Bratt.


Om du har Svegot Plus kan du höra författaren och Magnus Söderman resonera vidare kring artikeln och dokumentärfilmen i ljudformat (cirka 29 minuter långt).
Testa en vecka för bara 19 kronor! Välj månadsprenumeration och använd rabattkoden svegot19

Nivå Pris  
Plus (Månad) SEK 99.00 per månad. Välj
Plus (År) SEK 995.00 per År. Välj
Plus (Livstid) SEK 9,995.00 nu. Välj
Vän av Svegot SEK 499.00 per månad. Välj

Läs mer om Svegot Plus

Redan prenumerant? Logga in!

Kommentarer