Rekviem över min hemstad – Tidaholm

Tidaholm är en av alla svenska småstäder som förvandlats till oigenkännlighet. Clara Nilsson skriver om sin hemstad.

Eddie Meduza.

REKVIEM. Under slutet av 1960-talet var den Eddie Meduzas hemvist. 2018 är den en mångkultursvurmande kommun som skapar riksnyheter när de bokar Özz Nûjen att föreläsa om integration. Min hemstad Tidaholm.

Vi bodde egentligen i ett litet samhälle knappt två mil från Tidaholm som tillhörde Hjo kommun, men där kände jag mig aldrig hemma. Det var liksom lite för fint och märkvärdigt. Där skrattade de åt raggare och bönder och det var viktigt att tillhöra rätt kretsar. I Tidaholm däremot fick man vara lite mer som man ville, det fanns ett gäng för alla, oavsett om du tillhörde Raggarna, Bönderna, De frireligiösa, Fotbollskillarna eller Juggarna.

Grannstaden Hjo.

När jag äntligen hade gått ur grundskolan i Hjo och kunde välja att gå gymnasiet i Tidaholm kom plötsligt dessa Juggar in i mitt liv, för de fanns av någon anledning inte i Hjo. Jag hade aldrig något emot dem, tvärtom tyckte jag de var ganska roliga då de nästan var mer tidaholmare än tidaholmarna själva, i sin vilja och ambition att passa in. Deras föräldrar hade kommit hit under 1980-talet och jobbade oftast på Marbodal eller Swedish Match och barnen som var i min ålder och lite äldre, hade oftast kommit hit som väldigt små eller var födda här.

Dikeskörningar med min Zündapp

Det gick ingen buss från mig till Tidaholm så jag var tvungen att skaffa mig en moped. Konservativ som jag var redan då vill jag ha en äldre moped och köpte mig en Zündapp från tidigt 1980-tal. Men jag var mer konservativ än jag var bra på att köra moped och lyckades aldrig lära mig att styra den riktigt, så efter några dikeskörningar gav jag upp och köpte i stället en kinesisk skoter i lanthandeln. 1 000 mil körde jag på drygt ett år innan den skar, och då köpte jag mig en till likadan.

Jag och min bästis under gymnasietiden (som också var från Hjo men valt att gå gymnasiet i Tidaholm av samma anledning som jag) möttes nästan varje morgon i skogen på våra mopeder där våra vägar gick samman och följdes åt den sista biten till skolan. Vi trivdes bra i skolan och satt ofta kvar efter vi slutat och gjorde läxorna eller bara hängde. När vi inte var i skolan eller körde moped hade vi förstås våra hästar, men vi började även intressera oss för det där med att “festa”.

Nyktra på fester med värnpliktiga

Ibland var det hemmafester men när vi fick körkort åkte vi även på torsdagar in till Skövde för att gå på någon av de två nattklubbarna där P4as värnpliktiga hängde. Oftast helt nyktra för det var ju skola nästa dag. När jag tänker på det i dag var varken vi eller ens våra föräldrar oroliga att det skulle kunna hända oss något. Visst fanns det killar, både svenska och utländska, som kunde bli lite närgångna på dansgolvet men då var det oftast bara att flytta sig och dansa vidare någon annanstans och så var det inte mer med det. I dag vet jag inte ens om jag skulle våga vistas ute i en stad sent på natten, och om jag skulle göra det skulle jag se till att alltid ha välkänt, manligt sällskap med mig.

Hur det är att leva i Tidaholm i dag vet jag ganska lite om då jag flyttade från trakterna 2013 och endast har spenderat några korta besök där sedan dess. Rent estetiskt kan jag nog inte säga annat än att det har utvecklats positivt. Det byggs en del nytt och många centrala delar har fräschats upp de senaste åren.

Vegankost, transpersoner och afghanpojkar

Özz Nüjen.

Min bild av hur den sociala atmosfären i staden är i dag är nästan helt baserad på de artiklar jag ser att lokaltidningen Västgöta-Bladet publicerar på sin Facebooksida. Tidningens redaktion verkar ha drabbats av samma slags godhetsvirus som de flesta mainstream-medier gjort det senaste året. Det började med flera artiklar om vegankost och hur bra det var både för vår planet och oss människor, både friska och sjuka. Det fortsatte med reportage om transpersoner, utlänningar som antingen är bra på att springa eller som det är synd om, batikhäxan som ville överlämna sitt svenska medborgarskap till sin afghanpojke, mångkulturkalas på självaste nationaldagen, Pride-tåg och såklart Özz.

Det mest intressanta med dessa artiklar som publiceras i en lokaltidning är att läsa kommentarerna och se hur människorna i samhället reagerar på det som skrivs. Efter min sammanslagna analys av dessa artiklar, kommentarer, de Facebook-vänner och släkt jag har i trakterna är min slutsats att människorna i Tidaholm i dag består av en blandad kompott av utlänningar av alla de sorter, socialfall, splittrade familjer, batikhäxor, extremfeminister, veganer och transpersoner.

En raggarballe med svängdörrar

Men undangömda i sina garage, ibland strögandes i maklig fart fram till Rossies Gatukök för att köpa sig en raggarballe med svängdörrar eller hältaåvart, ofta med ett vakande öga från polisen, verkar det finnas några unga och frustrerade “EPA-raggare” som jag hoppas inom en snar framtid kommer ta tillbaka och återställa Tidaholm till vad det en gång var.

Clara Nilsson

Kommentarer

Vi ger dig skriften gratis!

Skriv upp dig på Det fria Sveriges nyhetsbrev så skickar vi dig vår visionsskrift som PDF helt gratis (värde 99 kronor). Skriften har redan lästs av tusentals svenskar och lägger grunden för en framtid för ett fritt svenskt folk.

Det lyckades - vänligen kolla din inkorg för bekräftelse och skriften!