Första dagen på Gotland

AMBIVALENS. Jag vet hur många som skulle avundas mig. Att få åka till Gotland på Politikerveckan och arbeta mitt i sommaren. Att få prata och höra politik nästan dygnet runt i en hel vecka. Ändå var det knappast med lätta steg jag gick mot pendeltåget i går för att påbörja min resa dit. Som vanligt är det lite svårt att sätta ord på känslan, men jag var motsträvig. Tjurig. Gnällig. Jag föreställde mig tusentals överbetalda och feta kommunpolitiker som trängdes på något av öns alla "rosémingel" med tom blick och tafsande händer. Horder av alla sorters feminister och genuskrigare som jag skulle tvingas trängas med. En stark stank av korruption och uppblåsthet som ligger över ön. Inget man direkt längtar efter. Helt fel Nu, när jag väl är på plats och har tagit mig igenom första dygnet så inser jag att jag inte på något sätt hade fel, men jag hade missat en väldigt viktig sak.[membership] Förvisso är väl mer eller mindre alla människor man inte vill träffa här på ön. Så långt hade jag rätt. Men även motsatsen gäller. Alla de viktigaste, bästa, modigaste och starkast politiskt aktiva personerna är också här, och jag verkar känna nästan alla. Hur kunde jag med att gnälla över detta? [caption id="attachment_73181" align="alignright" width="436"] FK17, rockstjärnan. Foto: Patrik Larsson / Svegot[/caption] Morgonens sändning var snabbt avklarad och efter att ha krängt på mig min något för trånga skjorta var vi på plats i händelsernas centrum – Donners plats mitt i Visby. Vi ville såklart inte missa Alternativ för Sveriges torgmöte men vi var lite tidiga och fick höra Gudrun Schyman klaga på att det var nazister överallt som ville döda henne och alla hon kände, bara för att de kan. Då glider Fatemeh Khavari i egen hög person in, som en rockstjärna, omringad av sina afghaner och sin "sambo" – glassföretaget Ben & Jerry's chef för "sociala engagemang", Soledad Piñero Misa . –Ska vi behöva stå i samma toalettkö som de som vill döda oss? frågade hon publiken, och alla höll givetvis med om att detta var något fruktansvärt. Jag har inte hört om några feminister som dött i toalettkön på sistone, men jag vet ju att Feministiskt Initiativ har en något liberal inställning till sanningen. Under tiden nazifobin utspelade sig på scen så passade jag på att skaka hand med Gustav Kasselstrand och något senare med både Christoffer Dulny och Daniel Friberg . Gustav Kasselstrand steg upp på scenen, fylld med energi och jag märkte att jag fortfarande förvånas över hans tydliga politiska ambitioner: "Nej. Ut." Minst en halv miljon individer ska så snart som möjligt lämna vårt land och åka hem. Han sa det gång på gång på gång, till de batikklädda snöflingornas fasa, där de stod långt bak. Fränder och fränkor Fler och fler vänner, fränder och sympatisörer dök upp under Kasselstrands tal. Välkända namn blandades med trevliga lyssnare som bara ville komma fram och ta en bild. Här förstod jag hur trevligt Almedalen faktiskt är. Det är här mycket händer. [caption id="attachment_73190" align="aligncenter" width="1024"] Glada hatare. Foto: Rasmus Björnberg / Svegot[/caption] Men till skillnad från våra korrupta politiker åker inte vi oppositionella runt på innehållslösa mingel för att fylla oss med gratis vin. Vi diskuterar i stället Sveriges framtid, hur vi ska samarbeta och hur vi kan sprida vårt budskap på det mest effektiva sättet. Hur vi kan lyfta upp svensken ur förtrycket och depressionen. Helt enkelt – hur ska vi göra för att rädda vårt land? Och att få spendera en hel vecka tillsammans med de människor som kämpar lika hårt som jag själv för att rädda moder Svea är sannerligen ett privilegium. Ett upplyftande sådant. [/membership] [membership level="0"] Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia .