Det fria Sverige är en bra idé

Björn Björkqvist skriver i dag om det underbara med att umgås med svenskar i den fantastiska svenska naturen, och hur vi behöver varandra. Ett bra sätt att hitta detta glädjande umgänge är att gå med i Det fria Sverige.

KRÖNIKA. Illröd sitter jag hemma efter att ha avnjutit en dag av samkväm med Det Fria Sverige i Göteborgs skärgård. Det gör ont. Ont på mina röda armar. Ont på min röda rygg. Ont på min röda mage. Ont på mina röda ben. Ont på mina röda fötter – varför har ingen berättat att man kan bränna sig på fötterna? Det enda som inte är rött på mig torde vara hjärnan. Illröd utanpå, men blågul inombords. Och glad. Lite som Svenska folkpartiet i Finland, fast helt tvärtom.

Här har man getts möjlighet att umgås med svenskar ute i vår fantastiska natur. En natur som är intimt förknippad med oss. Det är en fantastisk känsla. Jag tror inte att någon annan kan få samma känslor för den svenska naturen som vi svenskar kan. På samma sätt kan inte vi svenskar riktigt förstå kampen på liv och död som pågår om ett stycke ökenlandskap som kurderna kallar Kurdistan. Det här är vårt hem. Här känner vi oss hemma. Det är det svenska landskapet som format oss till dem vi är.

Jag är född och uppvuxen på Gotland och halva min släkt har bott där i generation efter generation. Den andra halvan kan man spåra till Dalarna så långt bak man kan komma i släktböckerna. Ändå känns den västsvenska skärgården lika hemma som det skogsbeklädda Dalarna eller Gotlands ganska karga natur. Naturen har format oss men vi som i dag kallas svenskar har också format miljön omkring oss. Vi har förstått att hantera naturen med respekt. Har vi huggit ner en skog så har vi planterat en ny. Har vi skapat åkermark så har vi förstått att tillämpa växelbruk för att inte utarma jorden. Vi har förstått att vi varit en del av vår natur. I alla fall fram tills industrialismen likt en ångvält drog in över Sverige och urbaniseringen tog snabb fart.

Men trots några generationer i städerna så längtar även stadsmänniskan ut. Man hör ofta människor som är bosatta i städerna tala om hur de njuter av att komma ut på landsbygden men man hör sällan det motsatta: ”Åh vad jag längtar efter graffitiväggar, trängsel och ständigt sorl.” Vi är inte formade av betong och stress utan av våra vackra sjöar, skogar och hav.

Nåväl. Här sitter jag nu med svidande hud och förbannar att jag inte hade klätt mig fiffigare och varit mer noggrann med solskyddsfaktor. Den glada känslan är dock kvar efter den uppsluppna stämningen. Det fria Sverige behövs.


Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln.
Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia

Skaffa Svegot Plus nu

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}