SPORTKRÖNIKA. Den homogena startelvan var på väg att slutföra en oerhört imponerande insats i en på förhand förlorad match som, om den mot all förmodan skulle sluta med minst en poäng till Sverige, kunde ha blivit otroligt viktig för avancemang. Det mycket mångfaldsberikade tyska landslaget, världsmästare 2014 till råga på allt, lyckades inte göra ett segermål trots totalt Blitzkrieg och en dominans i bollinnehav som liknade procentfördelningen sprit/läsk i den där sista alltför starka midsommargroggen man verkligen inte borde dricka.
Sedan kom en spelare med icke-europeisk bakgrund, svart skägg och blå tröja in på planen och förstörde allt för Sverige. Så kommer många att minnas lördagskvällen, midsommardagen 23 juni i ryska Sotji när VM i fotboll 2018 betraktas i backspegeln.
Andra kommer att minnas det ”rasistdrev” som uppstod på sociala medier efter att Jimmy Durmaz orsakat en frispark som Tyskland genom Toni Kroos förvaltade till 2-1.
Durmaz, för dagen mest lik en förortspitbull som efter att ha hetsats i en timme och fått ett par injektioner av uppåttjack, sprang ut på planen och bytte av Viktor Claesson när det stod 1-1. Oavgjort mot ett på papperet helt överlägset lag som ägde matchen fullständigt, men som hölls borta från ett segermål av en nordisk lagmaskin.
I stort sett varje situation Durmaz var inblandad i gav tyskarna fördel. Genom frisparkar eller bolltapp. Jimmy D var inte lugn och kylig på det vis man bör vara när man får uppdraget att spela på den kant där tyskarna var som farligast. Hans konsekvensanalys var stundtals jämförbar med en gymnasiestudents på den grekiska ön Kos bargata år 2002 (jag vet vad jag talar om).
Så kom 94 minuten. Fortfarande 1-1 och en bragdinsats av svenska landslaget var så gott som klar. Bollen var i tysk ägo på den svenska högerkanten strax utanför straffområdet. Sebastian Larsson skrek. Jimmy Durmaz smällde på. Sebastian Larsson skrek igen. Denna gång i frustration över att Durmaz satsat som en tok i en situation där det var helt onödigt.
Frisparken var ett faktum. Det efterföljande fenomenala skottet var det också. 2-1 till Tyskland med sekunder kvar av matchen och Jimmy Durmaz blev där och då en utlösande faktor för många svenskars ilska och besvikelse över det mångkulturella experimentet i samhället.
Twitter exploderade. Facebook imploderade. Instagram kokade.
Jimmy Durmaz var under några timmar i går kväll en av de mest hatade personerna i Sverige.
För att han gjorde ett gigantiskt misstag? För att han kan sägas ha orsakat en förlust i en viktig match?
Inte bara det – Jimmy Durmaz blev i går en symbol för den katastrofala mångkultur som sliter sönder vårt land.
Det är inte rättvist mot Durmaz. Det är dock, i all den osmaklighet jag ändå tycker uppvisades på vissa håll, förståeligt.
Hundratusentals, ja kanske miljoner, svenskar såg i ögonblicket när Durmaz sparkade ned en tysk i sitt inre bilder från skotthål i skyltfönster, gruppvåldtäkter och brutala åldringsrån. De såg en person med invandrarbakgrund slå undan benen på en europé. Såväl bildligt som bokstavligt.
Det en gång välfungerande, etniskt homogena Sverige så nostalgiskt manifesterat av den vitaste startelvan i ett fotbollslandslag på evigheter, hade i ett viktigt läge släppt in en icke-europé. Och allt gick åt helvete.
Symboliken blev helt enkelt för tydlig. Den djupa revan i den moderna svenska samhällsväven blottades och visades upp mer explicit än glitterbeströdda genitalier på en Pride-parad.
Dammluckorna brast för många svenskar. Vad som borde ha stannat vid hård kritik av Durmaz insats och en nyanserad men bitande kritik av mångkulturen baserat på den insatsen, spårade på vissa håll ur i irrationellt och frustrerat gapande.
Återigen. Det är helt förståeligt. Många har fått nog av mångkultur och svenskhat. När känslor väcks av en fotbollsmatch drar de gärna med sig andra känslor. Ibland känslor som man mer eller mindre tvingats hålla dolda för att de anses ”bryta mot värdegrunden” fast de egentligen inte är särskilt kontroversiella. När sådana undertryckta känslor väller upp stannar de sällan vid gränsen för anständighet.
Vissa reaktioner på sociala medier ger tyvärr PK-journalister och andra globalistlakejer en rätt billig målchans. Men med det sagt tror jag inte att det längre biter med snyftreportage om ”näthat”. Det har gått för långt.
Att flera av de värsta ”rasisterna” på till exempel Twitter är troll med vänsteråsikter håller jag inte för omöjligt heller.
Nåja.
Även om inget har lika starka politiska undertoner som Durmaz katastrofinsats ett valår när mångfalden håller på att polarisera samhället totalt, fanns annat som orsakade den snöpliga förlusten.
Till exempel: John Guidetti var i sitt inhopp nästan lika överladdad som Jimmy D. Hade han varit kylig i Sveriges sista anfall i stället för att ge bort bollen till tyske målvakten Neuer kunde slutsekunderna ha sett helt annorlunda ut.
Janne Andersson, hur mycket jag och andra än uppskattar honom, var den som bytte in både Durmaz och Guidetti. Det är hans uppgift att använda byten till lagets fördel. För att hålla 1-1 mot regerande världsmästarna bör man vara försiktig med vad man gör. Janne gjorde ett standardbyte på högerkanten och verkade inte se Durmaz för den överbelastade tryckkokare med fastsvetsat lock han visade sig vara efter bara några sekunder på planen. Där kan och bör en coach agera. Inte med ännu ett byte, men med andra instruktioner och tydlighet.
Fem minuters tilläggstid var ett skämt. Eller, för den som vill vara lite konspiratorisk, en möjlig FIFA-order för att ge Tyskland fördel. Det finns stora, mäktiga fotbollsländer som genererar mer pengar och intresse för VM än andra. Tyskland är, precis som i frågan om spelarkvalitet, i en annan liga än Sverige där.
Avslutningsvis kan jag känna djup sympati för Ola Toivonen. Hans vackra 1-0 mål förtjänade mer än en statistroll i dramat.
Hoppet om en sommar à la 1994 har inte dött. Det fick sig en rejäl törn men lever ändå.
Mexiko måste besegras i sista matchen.
Undrar om Jimmy Durmaz spelar?
