FRIHET. Redan när det begav sig 2014 skrev jag som första svenska journalist om den gryende iranska folkrörelsen My Stealthy Freedom. Den iranska exiljournalisten Masih Alinejad hade under våren skapat Facebooksidan My stealthy freedom, där iranska kvinnor la upp bilder av sig själva utan huvudduk, i protest mot teokratins slöjtvång. Sidan blev en omedelbar sensation, och hade redan efter ett par veckor hundratusentals följare. I dag har den en bra bit över en miljon gilla och följare. Många av bilderna och de åtföljande kommentarerna är som knytnävsslag i magen:
“Min hemliga frihet i Fågelträdgården, Teheran. Frihet och flygande är bara drömmar här.
“Vi vill ha riktig frihet, inte hemlig.”
“Jag tror på bättre tider. Trots alla begränsningar, försöker jag le.”
“… När vi är barn är vi fria att vara de vi är, men när vi växer upp måste vi skratta i hemlighet, kyssas i hemlighet och sjunga i hemlighet. Vi, de iranska flickorna, är dömda att leva i hemlighet.”
“Att inte vara övertäckt är inte frihet. Det är bara en liten del av en människas rättigheter.”
“Jag vill bara andas. Det är allt. Jag har aldrig lyckats vänja mig vid att bära slöja. Det har alltid känts som en boja runt min hals, som försöker strypa mig. Jag vill bryta mina bojor och andas fritt.”
En boja runt min hals. Jag har svårt att tänka mig förnedringen, klaustrofobin, sorgen som kommer av att tvingas täcka sig mot sin vilja. I den nyutkomna boken “The Wind in My Hair” berättar Masih Alinejad om sin egen bakgrund och vad som ledde fram till upproret.
“Jag har alltid fått höra att min dygd, min kyskhet, mitt egenvärde, att allt detta hängde på min huvudduk”, skriver Alinejad i boken.
Till skillnad från många dissidenter, som typiskt kommer från finare akademikerfamiljer i storstan, så växte hon upp i en fattig familj på landsbygden.
Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia.
Diskussion om den här artikeln