För kung och fosterland på böljan den blå

Ordern från konungen var klar. Kaptenen fick inte stryka flagg eller märssegel för något främmande örlogsskepp och han skulle, om skeppet blev angripet, försvara sig så länge som mänskligt och möjligt var. Att ordern skulle tas på största allvar var kaptenen medveten om. Kungen själv hade suttit med under en session där en fartygschef som givit upp dömdes till döden. Den då 16-årige Karl XII hade kommenterat den åtalades insats: ”Så länge han haft segel, folk och skepp, borde han hava fäktat till sista mannen.”

Nu stod Gustaf Psilander , kapten på linjeskeppet Öland och ansvarig för en konvoj på 14 handelsskepp, och tittade på de åtta linjeskepp och den fregatt, som jagat honom under de fyra senaste timmarna. Det engelska örlogsskeppet Worcester hade avlossat två skarpa kanonskott mot Öland[membership] och kapten Psilander skickade över sin 30-årige löjtnant Herman Schmidt för att få denna handling förklarad för sig. Samtidigt som han stod på däcket och övervägde olika alternativ, drog upp sin taktik, utspelades följande konversation mellan Schmidt och kaptenen på Worcester, Thomas Butler : – Se ni intet drottningen av Englands flagg?

– Jo, vi se den väl, men se ni icke konungen av Sveriges flagg?

– Jo, men varför avläggen ni intet eder skyldighet till drottningen av England?

– Vad för skyldighet skall konungen av Sverige göra drottningen av England?

– Ni måste stryka edra märssegel.

– Därtill haver min kommendör inga order, ej heller lär han stryka.

– Well, så skall jag lära eder det nu strax!

Alla skulle underkasta sig England England var utan tvekan en sjömakt av rang vid denna tid, men Sverige var en stormakt. För Nordsjön var Englands territorium, och hade så varit sedan Oliver Cromwells tid, varför alla skepp som seglade där skulle visa respekt och hälsa den engelska flaggan. Antingen genom att stryka flagg (hala sin vimpel) eller fira ned sina märssegel. Förvisso stod Sverige högt i ära efter de stora segrarna vid Narva, Düna och Klissow. Men engelsmän är engelsmän och seglade någon på the British seas, svenskar eller inte, så skulle de hälsa på tillbörligt sätt. En hopplös strid Kapten Psilanders linjeskepp HMS Öland hade 56 kanoner i sitt inre. Mot sig hade han 442 kanoner fördelade på 9 skepp, under befäl av den utomordentligt kapabla sir William Whetstone . Det såg inte ljust ut för svenskarna om det skulle komma till strid; vilket det inte fanns någon tvekan om att det skulle. Löjtnant Schmidt hann inte ens ned i slupen innan Butler beordrade klart skepp och avlossade en salva mot Öland. Butler manövrerade sitt fartyg jämsides med svenskarna och avlossade en bredsida. Psilander fick se sitt storstag brista men stod inte rådlös. HMS Öland avfyrade både kanoner och musköter när det engelska skeppet gled förbi. Kapten Psilanders manöverfrihet var kraftigt begränsad eftersom hans löjtnant fortfarande inte kommit ombord. Han var tvungen att vänta in honom. Striden var i full gång. Ett efter ett lade sig de övriga linjeskeppen runt Öland i en öppen fyrkant och kanonaderna fortsatte. Kapten Psilander med besättning slog tillbaka och åsamkade engelsmännen stor skada. Efter två timmars strid lade sig till sist sir William Whetstone och hans fregatt. Nu var det ensamma svenska fartyget i strid med hela den engelska eskadern. Det uppstod eld på tre ställen på Öland och det uppstod skador längs vattenlinjen så att skeppet tog in vatten. Riggen hade blivit hårt åtgången. Kaptenen berättade själv om skadorna sålunda: ”In summa alla totaliter ruinerat, så att skeppet varken kunde lova eller falla av, utan låg som ett blockhus.” Efter fyra och en halv timmes strid, 16 man döda och 37 sårade, var hoppet ute för HMS Öland. Men att ge upp och stryka flagg var inte att tänka på. Engelsmännen kunde räkna 70 man stupade och tre skepp allvarligt skadade. Detta till trots var de fortfarande fullständigt överlägsna. Ett genialiskt men fräckt drag Kapten Gustaf Psilander gjorde då något ytterst osannolikt; han lät hissa den svenska flaggan i schau, vilket var signalen för ett fartyg i sjönöd. Han kapitulerade inte, han bad om hjälp. Fullständigt tagna på sängen, men med en engelsk respekt för ”rent spel”, beordrades ”eld upphör” för eskadern. Kapten Psilander fördes medelst slup till eskaderchefen, där de hälsade artigt på varandra och högst sannolikt diskuterade uppsluppet det nyligen avslutade sjöslaget, med beröm för varandras insatser. Det förväntas nämligen av gentlemen. HMS Öland togs i beslag, tillsammans med de handelsskepp hon skyddat. I fängelse men snart fri Psilander med officerare sattes i arrest och han började genast arbeta på att vinna friheten. Kaptenen förklarade att han enkom följt order från den svenska konungen och därför borde släppas enligt folkrätten. Engelsmännen var skeptiska till förklaringen. De kunde inte tro att svenskarna var så dumma att de trodde sig kunna trotsa England. Sverige låg inte i krig med England vid tiden för sjöslaget, men både Preussen och Danmark försökte locka England i krig mot Sverige. På grund av denna högst delikata situation fick Psilander inte mycket hjälp hemifrån. Han hade följt kungens order, men tjänstemännen var inte lika våghalsiga som Karl XII. Psilander fick klara sig själv, också efter det att han och hans män frigivits av drottningen av England, som också beordrade att allt som plundrats skulle återlämnas – inklusive konvojen som Öland skyddat. HMS Öland låg nu i docka och först efter ett mycket upprört brev hem fick han kontanta medel för att kunna laga fartyget hjälpligt. Karl XII är ”diplomatisk” Drottningen av England hade förvisso släppt kapten Psilander fri, men glad var hon inte över hans tilltag. Genom sin representant John Robinson , som befann sig i Polen med den svenska armén, meddelade hon konungen av Sverige sin åsikt; att Karl XII skulle tillrättavisa och bestraffa kaptenen skarpt. Men kungen stod på sin kaptens sida. Genom sitt sändebud i England, greve Carl Piper , svarade Karl XII på ett sätt som bara han kunde – och fick därmed hela den svenska ämbetsmannakåren att darra. Han krävde att drottningen straffade eskaderchefen och att de i ”framtiden alldeles avhåller sig från slika våldsdåd”. Vidare påpekade konungen att engelsmännens uppträdande var brott ”mot vänskapens lagar som den allmänna folkrätten”. Ämbetsmän på båda sidor lät saken bero. Kapten Gustaf Psilander med officerare och besättning hade utfört sin plikt och upprätthållit den svenska äran. [/membership] [membership level="0"] Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia .