Dåliga beslut förr och nu

Jättestatyerna på Påskön skulle manifestera välgång och skydda befolkningen. I stället ledde de till utarmning och död. Har vi lärt oss något sedan de byggdes, undrar Björn Björkqvist.

KRÖNIKA. 1722 fick den holländske amiralen Jakob Roggeveen se en syn han aldrig skulle glömma. Borta vid horisonten i Stilla havet tornade en hittills okänd ö upp sig och den bevakades av en stor grupp stenjättar som stod uppradade vid stranden. Med sina tre skepp närmade de sig ön och ankrade en bit från kusten. Synen av stenjättarna imponerade enormt. Det gjorde däremot inte öns lilla befolkning som skickade ut några invånare i rangliga kanoter som, enligt Roggeveens anteckningar, satts samman av små plankstumpar och lätta stockar. Kanotisterna ägnade lika mycket möda åt att ösa kanoterna som åt att paddla.

Väl på ön, som Jakob Roggeveen döpte till Påskön, kunde den holländska besättningen konstatera att de kommit till en nästan trädlös ödelik ö utan utan växtlighet över tre meter. Roggeveen kunde inte förstå hur det fattiga folket utan redskap och med en primitiv kultur kunnat resa dessa imponerande statyer som är mellan 3 och 22 meter höga och väger upp till 51 ton. Det förblev en gåta så länge Roggeveen levde.

Vetenskapen har dock senare gett oss svar. Påskön hade inte alltid sett ut som den gjorde när den holländska expeditionen gick i land och befolkningen hade inte alltid varit undernärd. DNA-analyser och arkeologiska undersökningar har visat att ön en gång i tiden var täckt av täta skogar och hade ett rikt djurliv. Där växte raka ståtliga träd som sannolikt blev upp till 25 meter långa, vars stam var uppemot 2 meter i diameter. Den tidiga befolkningen på Påskön hade gott om näringsrik mat. Bland annat kunde man bygga starka sjödugliga kanoter av de enorma träden vilket tog dem ut på djupt vatten där de kunde jaga delfiner.

Någon gång runt 900-talet började man bygga statyerna. Varje staty höggs ut ur ett enda block nere i en vulkankrater. De förflyttades sedan till stranden där de vändes in emot ön, sannolikt representerade de någon form av gudar som skulle skydda befolkningen. Att flytta sådana enorma stenjättar är naturligtvis inte lätt. Men man kunde använda de enorma träden vars raka stammar var perfekta för att rulla fram statyerna på.

Fler och fler statyer prydde således ön och allt fler träd höggs ner. Borrprov från ön visar att träden till sist tog slut.

När holländarna kom till ön pågick infekterade stamfejder. Kanske har dessa pågått länge. Det är sannolikt att det uppstod en tävlan om vilka som kunde hugga ut störst eller flest statyer. Stenjättarna restes dels för att beskydda befolkningen men också för att uppvisa framgång. Fler och fler statyer prydde således ön och allt fler träd höggs ner. Borrprov från ön visar att träden till sist tog slut. I vulkankratern finns något hundratal påbörjade statyer som aldrig blev färdigställda. I samband med att träden försvann upphörde också delfinjakten. De inhemska fåglarna som bott i träden försvann och en stor del av sjöfåglarna som häckat längs stränderna sökte sig också vidare. Befolkningen minskade drastiskt och blev allt mer undernärd.

Statyerna som skulle leda till beskydd och uppvisa välgång ledde till öns död och en utmärglad befolkning.


Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln.
Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia

Skaffa Svegot Plus nu


Vår senaste podcast

Lyssna på fler podcasts här
Kommentarer