ESSÄ. Den 13 november 2015 genomförde inalles nio muslimska terrorister en serie av koordinerade attacker runt om i Paris. Attackerna inleddes med tre självmordsbombningar utanför Stade de France där en match mellan Frankrike och Tyskland spelade, för att sedan följas upp med masskjutningar och ytterligare en självmordsbombning. Sammanlagt mördades 130 personer och 413 skadades, varav 100 allvarligt.
Bröderna Naudet har gjort en dokumentärserie som precis kommit på Netflix om attackerna i Paris. Förutom att gå igenom de olika platserna som attackerades har man också intervjuat ett 40-tal offer samt personal från räddningstjänsten och representanter för staden och republiken, bland andra dåvarande presidenten François Hollande.
Det är en välgjord dokumentär som sätter offrens berättelser i fokus, inte terroristernas (vilka knappt tillerkännas omnämnanden annat än som terrorister). Tempot är lugnt, utan onödiga rekonstruktioner. Berättelserna får också ta sin tid, då serien är i flera delar.
Känslan: Det hade kunnat slutat annorlunda
Nästan från start, när de första offren berättar om vad som händer där de befinner sig den ödesdigra kvällen, börjar en gnagande tanke ta form. Ju mer jag hör, desto mer skaver tanken och jag stänger av ibland för att sortera tankarna och skapa något sammanhållande av dem.
Nedan följer mina funderingar och slutsatser. Märk väl att jag inte utger mig för att vara expert inom de områden som jag kommer att behandla– vare sig psykologi eller självförsvar med eller utan vapen. Men jag har viss erfarenhet av att hamna i obehagliga situationer, både ensam och i grupp. Det är också denna erfarenhet, tror jag, som gjorde att den initiala känslan dök upp.
Jag har också en del kunskaper om vår historia och vet att vi som lever i Europa nu skiljer oss en hel del från våra förfäder. Vi är produkter av vår tid och den tidsanda som varit rådande har präglat oss. Bland annat har vi som kollektiv – när jag målar med bred pensel – helt överlåtit åt staten att ansvara för vår säkerhet och trygghet. Detta “beslut”, även om det inte var medvetet, visade sig vara dödligt fredagen 13 november 2015 i Paris.
Jag är också smärtsamt medveten om att ingen vet hur de kommer att reagera i ett skarpt läge förrän de befinner sig i det. Det enda vi kan göra är att bestämma oss för hur vi vill att vi ska agera, och sedan försöka förbereda oss så grundligt som möjligt för att klara det. Det är ingen garant, men det är alltid bättre att vara förberedd än att inte vara det.
Kvällen 13 november i Paris var ingen förberedd på att det som skedde skulle ske.
Fly eller slåss?
Flera saker avgör om vi ska fly eller slåss när vi hamnar i en situation som kräver något av det. En del kan vi påverka själva, andra är bara uttryck för hur vi är och hur vi är uppfostrade. Få människor vill dö eller skadas, men det har inte hindrat dem från att marschera taktfast mot en mer eller mindre säker död. När de svenska brigaderna rörde sig framåt över slagfältet i Breitenfeld gick de mot fienden, och fienden gick mot dem.
Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln.
Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia.
Diskussion om den här artikeln