Fotboll ska spelas av kärlek till bollen - inte som feministiskt statement

SPORTKRÖNIKA. SVT Nyheter gör i dag ett stort nummer av att Caroline Seger är upprörd över att Fifa tredubblat ersättningen till de manliga fotbollsspelare som deltar i VM i Ryssland i sommar, men ingenting till damfotbollsspelarna. Seger skriver: [caption id="attachment_70482" align="alignright" width="238"] Caroline Seger. Foto: Wikimedia Commons.[/caption] ”Jag är så glad över att vara en kvinnlig fotbollsspelare. Eller? Tack vare [sic] mitt kön tjänar jag mindre pengar och får inte samma erkännande eller förutsättningar som en man. BARA för att jag är född som en kvinna. Det är så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag skulle vilja förändra, men jag är en KVINNLIG fotbollsspelare, så jag menar, vad kan jag göra? Jag vill fråga Fifa, Uefa och alla som tar beslut inom fotbollsvärlden: Vill ni ens att kvinnliga fotbollsspelare ska finnas?” Vill och vill. Det var väl ingen som på 1970-talet (när damfotbollen fick sitt genombrott) satt och tänkte: Hur sjutton ska vi få kvinnor att börja spela fotboll?[membership] Det var liksom inte så att publiken under varje herrmatch irriterat frågade klubbarna när de skulle få se kvinnor spela denna traditionellt manliga sport. Det vore som att fråga: När ska vi få se korpfotboll som omväxling till professionell fotboll? Damfotboll kom till för att tjejer ville börja spela. Ett tag kallade jag det ”koboll” eftersom de mest sprang runt som kossor på grönbete och förvandlade fotbollens sköna konst till en styggelse. Men det vore mig fjärran att försöka förbjuda kvinnor som vill utöva denna idrott att göra så. Nu har kvaliteten förbättrats, men det är fortfarande en enorm skillnad mellan herrfotboll och damfotboll. Och det är förstås anledningen till att publiken sviker – snittet för Damallsvenskan låg förra året på 809 personer. Som mest var det 2004 då snittet var 1 127 besökare. Allsvenskan för herrar hade förra året ett publiksnitt på 9 087 besökare. Alltså borde damfotbollsspelare bara tjäna knappt en tiondel av vad herrarna gör. I själva verket tjänar kvinnorna en sjundedel , vilket alltså är orättvist mot herrarna. Vem bekostar denna skillnad? Men när SVT Nyheter skrev om detta 2016 då de svenska fotbollsdamerna tagit sig till OS-final mot Tyskland, var vinkeln förstås de ”ojämställda lönerna”. ”Sveriges fotbollsdamer tog sig till OS-final häromdagen och nationen jublar över spelarna som skrivit historia. Men trots det kämpar damfotbollen fortfarande mot ojämställda löner, mindre resurser och speltid jämfört med herrarna.” För det första undrar jag om folk verkligen jublade för att de älskar damfotboll. Jublet hade nog med att göra att vi älskar alla medaljer Sverige kan få i ett OS. För det andra har jämställdhet inte att göra med lika utfall, utan bara att damer och herrar ges samma förutsättningar. Hur bra de blir är upp till damerna själva och hur mycket de tjänar beror på hur stor publik de kan dra. Längre ner i SVT-artikeln blir det ännu snurrigare: ”Svenska damlandslaget har gått från klarhet till klarhet och hållit hög klass i stora internationella sammanhang. Sveriges fotbollsdamer rankas på sjätte plats i världen av Fifa. Det kan jämföras med svenska herrlandslaget som ligger på en blygsam 40:e plats i Fifas världsrankning. Men trots det så har så länge den organiserade idrottsrörelsen funnits varit på mäns villkor. Det säger Eva Olofsson , som forskar i idrott och jämställdhet på Göteborgs universitet. Hon är i en artikel från 2015 på universitetets hemsida skarpt kritisk till svenska idrottsinstitutioners jämställdhetsarbeten. – Det finns en strukturell orättvisa i fotbollen, men på Svenska Fotbollsförbundet [sic] förstår man nästan inte ens vad jämställdhet är. I samhället i stort har många i alla fall lärt sig att säga rätt saker, men chefer och ledare inom svensk fotboll verkar inte ens ha gjort det. Här har samhället helt sprungit ifrån fotbollen, säger Olofsson och framhärdar att toppskiktet inom förbundet borde gå en genuskurs.” Men fotboll handlar inte om jämställdhet och genus! Fotboll är en sport som älskas världen över för att den är spännande, för att man kan få se helt fantastiska mål och för att man uppskattar såväl kvicktänkta och snabbfotade spelare som biffiga bulldozers av Zlatan-typen. Att damspelare ens tänker i termer av jämställdhet, genus och feminism kan faktiskt vara den viktigaste orsaken till att de inte drar publik – fotboll ska spelas av kärlek till bollen och inte som ett feministiskt statement . Det är likadant med damhockey. Den kommer aldrig att komma i närheten av manlig ishockey – de får ju inte ens tackla varandra. Och även om Svenska Ishockeyförbundet påstår att tacklingsförbudet har ”gynnat damhockeyn som är mer fokuserad på liret och lirarna än att köra över varandra”, så kvarstår faktum att de flesta som älskar hockey också älskar tacklingarna. [caption id="attachment_70484" align="alignleft" width="219"] Teodor Peterson. Foto: Wikimedia Commons.[/caption] Däremot finns det idrotter som lämpar sig alldeles utmärkt för kvinnor och där de tjänar dubbelt så mycket som männen, exempelvis svensk skidsport. Gnäller de manliga skidåkarna över det? Inte alls. Sprintåkaren Teodor Peterson konstaterade nyktert i december 2017 att kvinnorna åker fortare än männen så därmed var allt i sin ordning. Han sa också att en förklaring är att intresset för såväl kvinnlig som manlig skidsport är stort och därför bevakas lika mycket av medierna. Allt handlar om publikintresset och hur bra kvinnorna gör ifrån sig i sina sporter. Jag föreslår att Caroline Seger och alla andra gnälliga fotbollsdamer ser till att bli lika bra och roliga att se på som sina manliga kolleger. Så fort ni har lika stor publik som männen kommer ni att tjäna lika bra. [/membership] [membership level="0"] Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du prova en vecka för bara 19 kronor med rabattkoden svegot19 .