PK-ligan med annat namn men samma ruttna själ

Om boken Egohumanisterna

Den danske skribenten Kristian Tørning har givit PK-klassen ett nytt namn: Egohumanisterna. Deras tyckanden och göranden, deras bevekelsegrunder och förstörande, beskrivs i en ny bok, översatt till svenska och utgiven av Logik förlag.

Egohumanisterna! Vad är det för ett namn, tänker kanske vissa. Men läsare av Tidningen Svegot och liknande alster listar snabbt ut att det handlar om människor som utger sig för att vara humanistiska men egentligen bara är egoistiska. Vi kallar den sortens människa för PK, politiskt korrekt, men namnet egohumanist fungerar väl också bra. Variation är alltid underhållande men kanske ännu mer möjligheten att vid ett möte med ett stycke PK säga: ”Jaha, jag förstår, du är inte politiskt korrekt, du är egohumanist.” Och vid repliken ”Ööh, jag förstår inte, ööh” lägga ut texten för vederbörande. Inte för att övertyga personen kanske, men så att han får höra vilken usling han är.

Egohumanisterna är totalitära

Dansken Kristian Tørning, författaren till Egohumanisterna – de nya totalitärerna, säger nämligen redan i förordet att han inte vill försöka omvända någon politiskt korrekt representant. Av boken framgår det att det är omöjligt, ty de är blinda av sin ideologi, menar han. I stället för att tala med dem menar han att vi ska tala om dem, vad som driver dem och vad de faktiskt åstadkommer. Därigenom kan vi frigöra dem som inte är helt fast i egohumanismens dogmer och sakta men säkert riva PKs luftslott med tillhörande makt. Framför allt måste vi prata om de tabun som egohumanisterna skapat för att behålla makten – till exempel något så enkelt som att danskar (och svenskar) bör vara stolta över sitt folks och sitt lands prestationer, och att prestationerna vilar på flera generationers mödor.

Tørning lägger således fram en teori om vad som driver dessa egohumanister, vad som är deras agenda och vad som gör dem till totalitärer. Redan i början slår han fast att egohumanismen inte är del av klassisk humanism, som han lite väl enkelt förknippar med upplysningens idéer, bland annat tolerans, demokrati och personlig frihet. Tvärtom är de totalitära i den meningen att enbart deras världsbild ska få råda och att västerlänningars frihet i tanke och handling måste inskränkas för att den världsbilden ska realiseras. Det säger sig självt att demokrati då bara är ett maktmedel för egohumanisterna. Deras mål är att riva ner Västerlandets länder och folk; invandring är deras främsta medel.

Fem dogmer

Tørning behandlar bakgrunden för egohumanisternas världsbild och hållning väldigt kort och något spekulativt, men han får fram att det handlar om mindervärdeskomplex, rädsla och hat gentemot den egna kulturen – som därför måste förstöras. Han kommer snabbt fram till kärnan i sin bok, nämligen att egohumanismen är en ideologi som styrs av fem dogmer, ”förbluffande simpla” menar han. Dessa är:

  1. Vi är moralens väktare
  2. Vi har rätt att hata
  3. Vi kräver komplexitet
  4. Vi handlar med ord
  5. Vi vill vara världen

Den typiske Svegot-läsaren känner hos den politiskt korrekte igen alla utom nummer tre alltför väl. PK utger sig för att vara moraliska, humanitära, goda. Därigenom får de hata dem som hotar den moraliska känslan, i första hand västerländska nationalister. Nummer fyra är förstås att PK ska få snacka men inte verka och framför allt inte känna av konsekvenserna av sin världsbild. Slutligen ser de ett globalt världssamfund som ett slutgiltigt mål; att folkets tycke och den egna kulturen körs över är bara bra.

Komplexitet

Intressantast för den som har tänkt mycket över politisk korrekthet är Tørnings begrepp ”komplexitet”. Där belyser han nämligen PK i delvis nytt ljus. Visst, när han skriver att egohumanisterna är emot all normalitet och för pluralism och mångfald känner man igen idéns grunder. Men Tørning slår fast att det handlar om mycket mer än bara destruktiv invandring; han nämner utbildning, hälsa, familjebildning, organisering av arbete, ledarstilar, kultur, religion och mat. Egohumanisterna strävar efter att göra alla delar av samhället mer invecklade.

Utbildningsväsendet ska till exempel inte syssla med äkta fackkunskap och lärande, enligt Tørnings egohumanister, utan hellre klassutjämning och tvärfacklighet. Resultatet blir att danska veterinärstudenter – elever med toppbetyg efter tolv års skola – inte kan den enklaste procenträkning och inte anser att det är viktigt. Hur går det då när de ska lista ut halten bedövningsmedel för en häst? Ledarskap ska i offentliga institutioner vara platt i stället för hierarkiskt, med inkvotering, mellanchefer och föreställningen att varje anställd själv ska tänka ut mål och mening med sitt arbete. Resultatet blir i varje område kaos, slår Tørning fast. ”Den oundvikliga utvecklingen är en inveckling som leder till avveckling”, säger han i ett annat sammanhang, men ordleken passar rätt bra här: Västerlandets positiva utveckling ska invecklas så att den kan avvecklas.

Samtidigt är komplexiteten en av analysens svagare delar, tycker jag. Visst kan samkönade äktenskap, bonuspappor, metrosexualitet etcetera ses som komplex familjebildning. Men jag tror att de politiskt korrekta mer än komplexitetslusta snarare strävar efter att slippa kämpa, slippa vara dugliga, slippa ansvara samt att de mest njuter av att vara den som gäller för stunden. Så häftigt tycker vanliga PK-nissar knappast att det är att gå i pridetåg eller att bli ihärdigt uppraggade av en samkönad. Även poppiskänslan att förneka traditionerna tror jag är en viktigare orsak än vilja till komplexitet.

Ändå bejakar och hyllar faktiskt PK komplexa tokerier. Så något ligger det i tanken. Men faktum är att Tørning inte gör någon djupare analys av den delen. Och han känns mycket mer hemtam när han diskuterar de andra aspekterna av egohumanismen.

Identitet och antikommunikation

Resten av boken kan ses som fördjupningar av de fem dogmerna: hur de praktiskt används, hur de gör egohumanisten blind för andra argument, hur konsekvenserna av deras handlande medför en grisig dubbelmoral med mera. De använder till exempel invandringen för att slå sönder det egna landet samtidigt som de vägrar ta konsekvenserna, det får Svenne och hans danska motsvarighet Rasmus betala och råka ut för; som bekant bor de själva sällan i invandrartäta områden.

De känner dessutom moralisk överlägsenhet just däri eftersom de föraktar Svenne/Rasmus som i självbevarelsedrift och klart förnuft är mot invandring (och andra komplexa moden) och röstar på Sverigedemokraterna/Dansk Folkeparti. Tørning har en saklig ton i boken, men när man tänker över vad han säger måste slutsatsen bli: Vedervärdigare och ondare människor än egohumanisterna finns knappast.

Tørning har en saklig ton i boken, men när man tänker över vad han säger måste slutsatsen bli: vedervärdigare och ondare människor än egohumanisterna finns knappast.

Framför allt analyserar Tørning två framträdande handlingssätt hos egohumanisterna – antikommunikation och identitetsskapande – och de avsnitten är bokens intressantaste. Identitetsbildning är förstås att PKs handlande och tyckande framför allt består av bekräftelse av dem själva inför dem själva. Därmed kan de fortsätta pumpa sina egon med falsk humanism och med lystnad fortsätta förstöra. Antikommunikationen är att de motarbetar all argumentation mot dem, varigenom de urgröper både fundamentet för en upplyst tradition – Tørning säger att de sysslar med nedlysning – och omöjliggör all påverkan mot deras föreställningar samt tvingar fram resultaten av sin ideologi: Massinvandringens följder, nedbrytandet av västerländska traditioner samt avskaffandet av Västerlandets länder och folk.

Tyvärr nämner han Sverige

Tørning nämner Sverige som ett exempel på flera ställen. Tyvärr, vill man gärna säga! För hans danska ögon ser inget gott. Han är övertygad om att Sverige är kört på grund av egohumanisternas nästan totala makt här sedan 50 år tillbaka och att invandringen har gått för långt. Men Tørning har uppenbarligen glömt bort att Sverige har flest och störst alternativmedier i världen, och framför allt tycks han inte ha hört talas om Svenskarnas hus.

Även om mycket är igenkännbart i boken och att analysen av den nya idén om PKs komplexitetslusta är bristfällig så är boken intressant. Dels är det ett nytt sätt att studera PKs bevekelsegrunder, det vill säga en identitetsskapande, dogmatisk ideologi som gör dem blinda för rationella argument. Dels finns det många insiktsfulla och tankeväckande avsnitt, även om djupare analys saknas här och var.

På slutet säger Tørning att vi måste möta ”avhoppade” egohumanister med kärlek, som vore de före detta sekterister som nu offrar allt: gemenskap, jobb, inflytande, moralisk överlägsenhet med mera. Att vi med mildhet måste låta dem återvända till verkligheten! Det påminner mig osökt om slutorden i den norske skribenten Odd Börretzens pratsång om måsar – ”måker” på norsk. Han sjunger (med frisk ironi) att han hatar måsar på grund av deras ”ska ha”-skrik-och-skrän, vilket påminner honom om skrikiga moralister och annat. Men, säger han, om han träffar någon som verkligen älskar måsar på grund av deras frihet, skönhet och ärlighet – “da skal jeg forsöke å se på vedkommende med forståelse … men lett blir det ikke!”

Egohumanisterna – de nya totalitärerna

Logik Förlag.

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}