Flicka erkänner att hon ljög om tafsande kille

RÄTTSOSÄKERHET. För två år sedan dömdes en då 15-årig pojke av Umeå tingsrätt för sexuellt ofredande genom att ”med sina händer upprepat ta på och greppa om (den då 16-åriga flickans) rumpa”. Straffet blev 50 dagsböter à 50 kronor och 5 000 kronor i skadestånd till flickan. Pojken nekade hela tiden till gärningen. De hade visserligen befunnit sig på samma nattklubb, men han hade absolut inte tafsat på henne.

Men tingsrätten slog fast att den 16-åriga flickan inte hade något motiv att ljuga och att hennes berättelse gav ett så starkt intryck av att vara ”självupplevd”:

”[Hon] har lämnat en lång, sammanhängande och detaljerad berättelse. Hennes berättelse har karaktäriserats av viss känslosamhet och det hon har berättat om har framstått som självupplevt.”

”Det har inte framkommit – och har heller inte påståtts – att MÄ [målsäganden] kan ha något rimligt motiv för att ljuga om händelsen. Mot bakgrund av hennes entydiga utpekande och vad hon närmare berättat om händelsen är det vidare enligt tingsrättens mening uteslutet att hon, som redan sedan tidigare varit bekant med hans utseende, kunnat förväxla X (den tilltalade) med någon annan person.”

Sanning och lögn – ett sluttande plan

När domstolar ger sig in i att försöka avgöra vem som ljuger och vem som talar sanning är vi på ett sluttande plan. Bara för att rättens ledamöter inte kan komma på något motiv för en flicka att ljuga, så betyder inte det att hon inte har något motiv. Folk har alla möjliga slags grumliga motiv – uppmärksamhet, lust på skadeståndspengar eller så har de helt enkelt dragits med och inte kunnat sätta stopp vilket visar sig vara fallet den här gången.