Rekviem över mina drömmars stad – Borlänge

Julia Caesar ser med sorg tillbaka på Borlänge där hon tillbringade en del av sin uppväxt. Den gamla bruksorten är totalt förvandlad: Var fjärde person har nu utländsk bakgrund och den största gruppen är somalier. I Borlänges förvandling ser jag det Sverige som har tagits ifrån oss, skriver Caesar.

REKVIEM. ”KUNSKAP ÄR MACKT” förkunnar stora svarta graffitibokstäver på en husvägg när tåget närmar sig Borlänge.  Det är i och för sig inte värre att stava ”makt” med ck än att stava ”våldtäkt” med ck, som många gör. Men i ett sammanhang som gör anspråk på kunskap blir felstavningen en ofrånkomlig ironi.

Bättre kan det inte sägas i en stad där andelen analfabeter i befolkningen ökar lavinartat genom import av framför allt somalier i stor skala. På bara några år under 2000-talet har Borlänge tagit emot mer än 3 000 somalier. Somalia är det vanligaste ursprungslandet bland utrikes födda i Borlänge. Fram till 2009 var Finland det vanligaste ursprungslandet, med en kärna av arbetskraftsinvandrare som kom för att arbeta i stans industrier på 1950-talet.

En undersökning som kommunen gjorde 2008 visade att mer än hälften av de nyanlända somalierna, 53 procent, är analfabeter. De har inte en chans på arbetsmarknaden. Den stora andel invandrare som lever på försörjningsstöd håller på att skjuta Borlänges ekonomi i sank.  Borlänges invånare måste inte bara försörja sig själva utan också den snabbt växande somaliska, irakiska, syriska, turkiska och eritreanska kolonin.

 

Förstamajdemonstration i Borlänge.

 

En kommunal- och landstingsskatt på 34:05 plus kyrkoavgift – en av landets högsta – tynger invånarna, de verklighetens byggare som sliter hårt i tunga jobb utan att någonsin få en guldkant i tillvaron. Några lediga bostäder till Borlängeborna finns inte. Lägenheterna går åt till invandrarna, som enligt överenskommelse med kommunen har förtur hos det allmännyttiga bostadsbolaget Tunabyggen. Infödda som blir utan lägenhet får via skatten betala för de bostäder som de själva inte kan få när invandrarna går före i kön.

 

Borganäsvägen i Borlänge på 1950-talet.

 

Det kunde vara vilken svensk stad som helst. Det finns många kommuner av samma sort som Borlänge, i synnerhet i Norrland. En socialdemokratiskt styrd gammal bruksort som står och faller med ortens två stora industrier, Kvarnsvedens pappersbruk (Stora Enso Oy) och Domnarvets järnverk (SSAB). En socialistisk majoritet som står och faller med en gammal arbetartradition som historiskt har spelat ut sin roll, inte har lyckats förnya sin politik och därför liksom dinosaurierna går mot solnedgången. Borlänge är ett av många sossenästen som har bedrivit en totalt ansvarslös invandringspolitik och fyllt tomma lägenheter med invandrare när lågkonjunktur och hög arbetslöshet under 1980- och 90-talen drev de egna invånarna på flykten. Nu står man där med resultatet: En koloniserad stad i permanent ekonomisk kris, där inga skattehöjningar kan rädda de ständiga budgetunderskotten.

Med bävan närmar jag mig mina drömmars stad

Det kunde vara vilken stad som helst. Men det är det inte, inte för mig. I Borlänge bodde jag de lyckligaste åren av min barndom. Borlänge är mina drömmars stad. Med bävan närmar jag mig staden i mina drömmar. Jag har inte varit här på många år. På barndomens gata rör jag mig med försiktiga steg. Det förflutna måste man närma sig varsamt. Risken för brustna drömmar är överhängande.

 

Huset på Bondegatan där jag bodde som barn.

 

De finska barnen gick i min klass i Tjärnaskolan

 Min familj och jag bodde på Bondegatan på Bullermyren. Bullermyren på 1950-talet var ett typiskt arbetarområde, en samling slarvigt uppmurade tegelkaserner utkastade på en åker i stadens utkant. Staden växte, hela Sverige växte snabbt decennierna närmast efter andra världskriget. Järnverket och pappersbruket gick för högtryck och behövde mängder av arbetskraft.

Arbetskraftsinvandrarna kom främst från Finland. De finska barnen gick i min klass i Tjärnaskolan och lärde sig mödosamt det svåra svenska språket. Särskilt svårt var det att skilja på P och B. Magistern, som var ornitolog, ritade och förklarade på svarta tavlan: b som i bofink har stjärten uppåt. P som i papegoja har stjärten nedåt.

Arbetskraftsinvandrarna var behövda och önskade. På sina arbetsplatser kom de rakt in i ett socialt sammanhang och integrerades på nolltid. Genom hårt arbete bidrog de till att bygga upp den svenska välfärden. Deras barn blev svenskar.

Vi var arbetarnas barn

Vi som bodde på Bullermyren var arbetarnas barn. Våra pappor arbetade på järnvägen, posten eller CTH mössfabrik. Många arbetade på ”verket” eller ”bruket”. I de mörka morgnarna cyklade papporna till sina jobb med unikabox på pakethållaren. Mammorna var hemmafruar. Ingen hade bil. Alla var fattiga och trångbodda. Leka fick vi barn göra utomhus, vi lekte på gatan och på åkrarna, cyklade och badade i Dalälven och byggde kojor i skogen. Vi var fria och trygga, vi fruktade ingenting.

En familj i huset hade fyra barn, tre flickor och en pojke, Klas. Det fanns inga pengar att köpa pojkkläder för, så Klas fick ärva sina systrars klänningar. Med sina långa blonda lockar såg han ut som en flicka. Ingen retade honom, ingen tyckte att det var konstigt att han hade flickkläder. Alla hade det knapert, det var inget särskilt med det.

På dörrarna i hyreskasernerna på Bullermyren stod det Eriksson, Rylander, Olofsson, Augustsson och Bergström. Husen var fuskbyggda och lyhörda. Vi hörde alla till leda familjen Erikssons enda grammofonskiva som de spelade om och om igen på sin stora stolthet, radiogrammofonen i polerad björk. Vi som bodde på Bullermyren uthärdade vår fattigdom, för vi inte visste om något annat. Vi trodde på att vi skulle få det bättre. Vi hade ett hopp och en framtidstro. Om papporna arbetade hårt skulle vi alla få det bättre.

Folkhemmet byggdes för oss

Det var för oss socialdemokraterna byggde Folkhemmet sedan de kommit till makten under Per Albin Hanssons ledning 1932. Vi fick barnbidrag och möjligheter för arbetarklassens barn att studera och bli någonting i samhället. Vi fick de möjligheter som våra föräldrar aldrig hade haft. Ingen pojke behöver längre ärva sina systrars klänningar.

Men samma socialdemokratiska parti som byggde Folkhemmet har rivit ner det, förblindade av makt.

Men samma socialdemokratiska parti som byggde Folkhemmet har rivit ner det, förblindade av makt. De har plundrat ordet solidaritet på dess mening och gjort det till ett av de mest pestsmittade ord som finns. De har grovt missbrukat människors tillit genom att över medborgarnas huvuden och utan vårt medgivande driva en totalt omdömeslös massinvandringspolitik. Solidariteten gäller uppenbarligen bara människor från andra länder. Den inhemska befolkningen struntar man i, utom när det gäller att kapa åt sig så mycket som möjligt av våra inkomster.

Signaturen Fallaci skriver i en läsarkommentar i Dala-Demokraten den 26 mars 2010:

”Det som pågår just nu i Sverige är det största övergreppet på arbetare och socialt svaga som någonsin förekommit. Ni skänker bort den välfärd vi byggt upp till analfabeter och lycksökare som inte har det minsta intresse av det svenska folkhemmet.”

”Det finns snart ingen plats att sitta på”

Träden på Bullermyren har vuxit sig höga. På gatan som den gången genljöd av glada barnröster och mammornas prat är det kusligt tyst. Som om en bomb har utplånat allt mänskligt liv. Bara några få barn syns till. De vuxna är på jobbet. De arbetar för att försörja sig själva och de tusentals somalier, syrier och eritreaner som de aldrig har bett om att bli försörjningspliktiga för. Lik förbannat har de röstat på Socialdemokraterna.

Tegelkasernerna är sig lika. De luktar fortfarande fattigdom. De är slitna nu, asfalten utanför sprucken och illa underhållen. Jag läser namnen på dörrarna: Abdulrhaman, Mohammad, Osman Abdulle, Süheyla Goban och Karakecili – men också några svenska namn; Holmström, Persson, Arnberg, Eriksson.

Jag går sakta Hagavägen från Bullermyren ned mot stans centrum. Jag sitter av parkbänkarnas depression. Överallt somalier, kvinnor insvepta i stora tygmassor, oftast med en stor barnskara i släptåg. I köpcentret Kupolen sitter mängder av invandrare från morgon till kväll. Signaturen Perunkel skrev i en läsarkommentar på dåvarande bloggen Politiskt Inkorrekt:

”Att gå till Kupolen var tidigare ett nöje, men i dag drar sig vanliga människor att åka dit om det inte är absolut nödvändigt. På i stort sett alla sittplatser och på kaféerna sitter det invandrare. Det finns snart ingen plats att sitta och vila sig på eller ta en fika då invandrarna sitter där hela dagen, från det de öppnar tills de stänger. De pratar i sina nya mobiler – som du har betalat, rullar sina radband och pratar på sitt språk. Skulle de inte lära sig svenska? Och eftersom 53 procent av dem är analfabeter kommer de att sitta kvar där så länge de lever.”

Hijab och sexhjälpmedel

Det är märkligt hur detaljerna kan skvallra om en stads uppgivenhet. Det bristfälliga gatuunderhållet, groparna som inte lagas, solarierna och de sunkiga butikerna. Över Borlänge vilar en atmosfär av resignation och förfall. Den syns och känns, det går att ta på den. På en bänk i en busskur sitter två somaliska mammor med var sin dotter i tvåårsåldern. Båda kvinnorna och den ena lilla flickan är tungt beslöjade. Flickan är inte tre år fyllda, men hennes hijab täcker huvudet och den lilla kroppen ned till knäna.

Här utspelar sig en kulturkollision som skulle kunna vara en fars om den inte vore så sorglig – Borlänge i blixtbelysning. Strax bakom busshållplatsen med de somaliska kvinnorna aviserar en butik med sexhjälpmedel föga diskret sin existens. ”Lust och kärlek– butiken som kryddar ditt kärleksliv”, öppen måndagar till fredagar 11-18. I skyltfönstret paraderar sexiga spetsunderkläder, dildos och andra sexleksaker i glada färger.

 

Byst av den världsberömde tenoren Jussi Björling (1911-1960) utanför Jussi Björlingmuséet i Borlänge.

 

Som en flämtande sista utpost av kultur ligger Jussi Björlingmuséet på Borganäsvägen. Ett litet muséum tillägnat Tunabygdens store son, världstenoren (1911-1960) som drack sig till en för tidig död vid 49 års ålder. Han ligger begravd vid Stora Tuna kyrka.

Somalierna intar Borlänge

På 1980-talet började det gå utför med Borlänge, som med så många andra svenska städer. Allt följde en logisk nedåtgående spiral: sjunkande orderingång i industrin, lågkonjunktur, arbetslöshet, depression och uppgivenhet, ökande missbruk, narkotikabrott och våld, utflyttning av skötsamma invånare till andra kommuner. De tomma lägenheterna fylldes upp med invandrare enligt den socialdemokratiska idén att alla människor är lika och alltså utbytbara mot varandra. Om det uppstår hål så fyller man dem bara med likformiga klossar. I Borlänge fyllde man upp med somalier.

Ett folk från en muslimsk nomadkultur i Afrika, hundratals år efter den industrialiserade världen i utveckling, präglad av analfabetism och klanstrider – hur ska de kunna integreras i Sverige, i en liten industristad med 48 681 invånare, som Borlänge hade 2010? De frågorna har Borlänges politiker uppenbarligen inte ställt sig. Eller också har de trott sig ha en övermänsklig förmåga att mirakulöst förvandla somalier till svenskar så fort planen från Mogadishu tar mark i Sverige.

Nästan var fjärde invånare har utländsk bakgrund

År 2017 hade Borlänges befolkning ökat till 51 964 invånare. Av dem har 11 693 personer utländsk bakgrund. Det motsvarar 22,7 procent av befolkningen – nästan var fjärde av Borlänges invånare. Av dessa är 8 837 födda utomlands och 2 856 födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar. Befolkningsökningen utgörs så gott som uteslutande av invandrare, det vill säga det pågår ett befolkningsutbyte av etniska svenskar födda i Sverige mot utrikes födda eller födda i Sverige med en eller båda föräldrarna födda i ett annat land.

I Borlänge kan man tydligt se det. De tio vanligaste ursprungsländerna 2016 var:

  • Somalia 3 114 personer.
  • Finland 1 570. I huvudsak de som kom som arbetskraftsinvandrare under 1950-60-talen och som nu dör undan.
  • Syrien 1 032.
  • Irak 1 028.
  • Turkiet 926.
  • Eritrea 350.
  • Thailand 322.
  • Iran 240.
  • Jugoslavien 197.

Somaliernas andel av migranterna har minskat de senaste åren, och i dag flyttar i stället ett stort antal personer från Eritrea och Syrien till Borlänge. Enligt kommunens befolkningsprognos förväntas inflyttningen av utlänningar till Borlänge vara fortsatt hög de kommande åren. Åren 2017-2027 förväntas inflödet av migranter till Borlänge vara 577 personer per år.

Borlänge är en förlorad stad, en stad på dekis

Borlänge är inte unikt, men staden är en av dem som har drabbats allra hårdast av politikernas ansvarslösa godhetssyndrom. Staden är bara en i en lång rad socialdemokratiskt styrda kommuner som har tagit emot tusentals invandrare och för alltid ändrat den befolkningssammansättning som utgjorde stadens plattform och grund. Vad ska man ta sig till med tusentals ointegreringsbara analfabeter från muslimska u-länder som aldrig kommer ut på arbetsmarknaden? Borlänge är en förlorad stad, en stad på dekis.

Sedan valet 2014 styrs Borlänge av en allians bestående av socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet och det lokala partiet Omsorg för alla. Socialdemokraterna är överlägset största parti med 21 mandat av 61 i kommunfullmäktige.

 

Sveaplan i Borlänge på 1950-talet.

 

Tjärna Ängar klassat som riskområde

Det kommunala bostadsbolaget Tunabyggens områden Tjärna Ängar och Jakobsgårdarna har förvandlats till ”Little Mogadishu”. Förra året gick Polisen ut och klassade Tjärna Ängar som riskområde och kallade läget ”alarmerande”. Tjärna Ängar i Borlänge är ett av totalt 61 områden i landet där det finns allvarlig brottslighet. Totalt har man identifierat 61 områden i landet där det finns allvarlig brottslighet, varav 23 klassas som särskilt utsatta och sex som riskområden. I den sistnämnda gruppen finns – precis som i föregående rapport – området Tjärna Ängar i Borlänge.

 

Polisen klassar Tjärna Ängar i Borlänge som riskområde och kallar läget ”alarmerande”.

 

Ett särskilt utsatt område kännetecknas enligt Polisen av en social problematik och kriminell närvaro som lett till en utbredd obenägenhet att delta i rättsprocessen och svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses vara akut.

I Borlänges förvandling ser jag det Sverige som har tagits ifrån oss

De allt färre invånare som arbetar och försörjer de övriga röstar med fötterna och flyr. Alla jag talar med låter uppgivna. Men det ”SKA GÅ”. Det gäller att gilla läget. Vad är alternativet?

Tid och avstånd ger perspektiv. När man befinner sig på samma plats mitt i en förändring vänjer man sig gradvis. Man blir hemmablind. Kanske förstår man inte ens vad det är som händer. Men när man återvänder till något som man lämnade för länge sedan blir förändringen mycket tydlig. Fler borde söka upp sina gamla hemstäder för att se vad våra politiker har gjort med Sverige.  I Borlänges förvandling från trygg barndomsstad till utarmad och utsugen kommun i resignation och förfall ser jag det Sverige som har tagits ifrån oss utan att vi någonsin har blivit tillfrågade.

Jag känner sorg och vrede över att se förfallet och hopplösheten hos en stad som jag har älskat. Vi är många som känner likadant. Ett rekviem över en förlorad stad bland många är sorgens musik över ett förlorat land.

Julia Caesar

Kommentarer
Vi tar kampen mot nyhetsdrakarna!

Vi tar kampen mot nyhetsdrakarna!

Svegot är en ny stor satsning från ledande alternativa medieröster som tänker kombinera nyheter med fördjupningar, podcasts och webb-tv. Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för att få exklusiv och viktig information, direkt i din inkorg.

Registreringen lyckades!