Vad höns lärde mig om livet

Halvfrivilligt stod jag plötsligt som ägare av både tuppar och höns. Det var något jag länge hade önskat men fördelarna var fler än jag någonsin kunnat trott.

NATUREN. Plötsligt hade jag en tupp. Jag hade länge pratat om det. Att man borde. Man borde verkligen skaffa hönor. Det vore fräckt att ha egna ägg. Komma närmare naturen. Vara förberedd på samhällskollapsen. Men det var egentligen mest prat. Till slut tröttnade min vän Kalas-Klas på allt prat och levererade helt enkelt tuppen Två-Åke i en kartong som stod (en kort stund) vid min ytterdörr. Ett-Åke försvann i skogen vid ett blot, men det är en annan historia.

På kartongen stod det: ”Hej. Jag heter Tvååke. Jag är en ensamkommande undulat och jag är en vecka gammal.” Klas gillar inte riktigt den förda invandringspolitiken, förstår ni. Innan dess hade han kallat Tvååke för ”arabtuppen”, men varför vill jag inte riktigt gå in på.

Tvååke bodde några minuter i en låda.

Det är tur att jag har så bra vänner. Tur att de ser till att tummar avlägsnas från hål där de inte bör vara. För nu var det inte så mycket att snacka om, en låda är inget hem för en ståtlig tupp! Efter att ha lämnat av Tvååke i det gamla utedasset där han hade betydligt mer plats, blev det en sväng ner till den lokala trädgårdsaffären och köpa foder, hönsnät och lite reglar. Bara några timmar senare hade Tvååke bytt sin låda mot en ganska okej en-rummare med både sittpinne och stor balkong.

En tupp! Livs levande!

Jag var helt fascinerad, och jag var lite förvånad att jag var så fascinerad. Tuppar och höns borde väl vara något man är van vid? Även om jag inte tidigarehar haft med sådana att göra personligen så kändes det som ett så vanligt djur att man ändå borde vara van på något sätt.

Tvärtom.

Jag umgicks mycket med Tvååke de där första dagarna. Satt med honom. Oroade mig för att han hade tråkigt. Mådde ärligt talat ganska dåligt för hans skull. Han var ju ensam. Ingen att umgås med. Det måste vara döden. Så här ska ingen tupp jag tar hand om behöva ha det.

Sagt och gjort så kontaktade jag Klas och undrade om det inte ingick en eller annan höna med tuppen?Det gjorde det, och snart hade Tvååke sällskap av både Agda (såklart) och något senare Magda.

Jag spenderade orimligt många sommarkvällar år 2017 med dessa tre, medan ”Hönan Agda” spelades i högtalarna. Det tyckte jag var roligt. Lite för roligt. Till slut hade jag Vreeswijks klassiker fullkomligt på hjärnan och hörde den konstant. Det tyckte jag inte var roligt.


Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du prova en vecka för bara 19 kronor med rabattkoden svegot19

Skaffa Svegot Plus nu


Vår senaste podcast

Lyssna på fler podcasts här
Kommentarer