Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand skrev nyligen att hans parti aldrig kommer att ha någon integrationspolitik och det är en klok idé, skriver Johnny Lindén.
KRÖNIKA. Jag vill dock driva det ett steg längre. Jag vill ha en uttalad segregationspolitik. Hemspråk i stället för SFI, utbildning som kan vara till gagn i hemlandet, inte i Sverige. Allt ska handla om hemresan.
”Hej Hassan, har du gjort något för att underlätta din hemresa i dag?” Varje dag ska vara en påminnelse om den allt närmare återresan till hemlandet. Varje dag ska vara ett ifrågasättande av varför asylsökaren är kvar i Sverige.
De gamla politikerna ser det som ett problem att inte alla kommuner tar emot ”nyanlända”. Jag skulle vilja ha separata zoner för dem. Gärna så åtskilda som möjligt från våra delar av landet. Hissarna skulle kunna ha text på arabiska och affärens grönsaksdisk får gärna ha skyltar skrivna på vilka språk de vill. Halalkött ska vi fortfarande förbjuda, det är en bra påminnelse om att de är på fel plats. Förutom att det är en barbarisk sedvänja.
Det är inte lätt att få folk att släppa integrationstanken. Den sitter djupt hos de flesta. Och pratar vi om närbesläktade människor så fungerar ju integration. Italienarna som kom för att jobba i våra fabriker jämte greker, jugoslaver och finnar integrerade sig utan kurser och integrationsprojekt.
De ”nya” svenskarna gör inte det och det borde stå klart för de flesta vid det här laget.
Och kan man inte anpassa sig är det bättre att man låter bli. Faktiskt.
De gamla partierna har visat sig oförmögna att anpassa sig till en ny tid. De försöker lösa nya problem med gamla lösningar.
Men det är vi som får ta kommandot här och tänka de nya tankarna. Vi måste agera på helt nya sätt och använda helt nya metoder. En aktiv segregationspolitik med hemresefokus är exempel på ett sådant tänk.
Samtliga partier i dagens riksdag representerar en gammal tid. De sitter fast i nittonhundratalet. De är 349 vinylskivor som behöver ersättas av klart färre Spotify. Eller ännu hellre av vad som nu kommer efter Spotify. De gamla partierna har visat sig oförmögna att anpassa sig till en ny tid. De försöker lösa nya problem med gamla lösningar.
AFS är bättre än de gamla riksdagspartierna ur just det perspektivet. Det är killar och tjejer som letar efter nästa nya lösning. De vill ersätta de gamla och trötta. På samma sätt har vi inom alternativmedierna till stor det ersatt gammelmedierna. Våra idéer kan också ersätta gammelpartiernas trötta och misslyckade lösningar. Det är faktiskt ganska sällan nya idéer och tankar formas inom politiken, det sker på andra ställen, sedan fattar de mer eller mindre folkvalda besluten.
En del reagerar säkert på att jag skriver ”samtliga partier”. Är det ingen skillnad på Sverigedemokraterna och de andra här? Nej, faktiskt inte. De flesta känner säkert till att SD bildades 1988. Egentligen var det mer eller mindre bara ett namnbyte från Sverigepartiet som var sprunget ur BSS. Det var nydanande på 1980-talet och länge kapabelt till förändring och utveckling. Men när framgångarna infann sig försvann viljan och förmågan att ifrågasätta sig själva och de förändringshungriga nykomlingar som anslöt sig var långt ifrån välkomna. På det sättet är SD en del av problemet, inte en del av lösningen. Ett plåster när man egentligen behöver operation.
Många önskar att ett plåster skulle räcka, men innerst inne vet de flesta att kuren är jobbigare än så. Vi är den kuren. Jobbiga som fasen – men du vet att vi behövs.
