SPORTKRÖNIKA. Sheffield är en stad som väldigt många faktiskt har någon form av relation till, fast de kanske inte inser det. Varenda fotbollsintresserad människa, och då framförallt Liverpool-supportrar, känner till Hillsborough och många har sett filmen “Allt eller inget” (The Full Monty) som utspelas här.
En växande skara svenskar hör dock ortsnamnet och tänker genast på snooker – biljardsportens kronjuvel. Denna fascinerande sport, det är en sport men ingen idrott vill jag säga till den som direkt vill protestera mot ordvalet, med sin tydliga gentlemannaprofil tilltalar många av oss nordeuropéer. Snooker kräver millimeterprecision, starka nerver och ett stort mått taktiskt tänkande. Att ha en räv eller två bakom örat som tillåts titta fram emellanåt, är lika självklart som att gratulera sin motståndare till en fin stöt.
Detta mycket mångfacetterade Sportmecka ligger alltså några mil öster om Manchester i Englands rostbälte.
Sheffield är en av Storbritanniens större städer och var en mycket viktig stad för den brittiska stålindustrin innan näringen kollapsade på 1980-talet.
De flesta har nog en hyfsat klar bild i huvudet av hur en stad i södra Yorkshire som drabbats hårt av den globala kapitalismens härjningar med nedlagda fabriker och massiv arbetslöshet som påföljd ska se ut och Sheffield lever ganska bra upp till den bilden.
Staden är brittiskt grå med ett stänk tegelrött. Tämligen skräpigt. Tämligen glåmigt. Undantag finns givetvis och viktorianska fasader blandas med ett och annat modernt “konstverk” i stadskärnan.
Att denna gamla ruffiga arbetarstad varje år står som arrangör för den viktigaste tävlingen i en av få sporter där domarna har smoking och vita handskar är en kontrast minst sagt men sedan 1977 är det på The Crucible Theatre i Sheffield snookerns mest prestigefyllda turnering avgörs.
Teatern har fått sitt namn från en slags smältdegel för stål – en crucible som det heter på engelska. Ser man på hur uttrycket smältdegel idag används för att positivt illustrera en sjudande mångkultur är det ett ganska illa passande namn. I alla fall när världsmästerskapen i snooker arrangeras på teatern. Visst sitter det en hel del finländare, holländare, danskar och svenskar i ett hav av britter men särskilt ”mångkulturellt” är det inte på läktarna.
Inte vid borden – vars dukar är bland det grönaste man ser i staden – heller. Sporten domineras av britter. Kineserna är dock starkt på frammarsch. Parallellen till hur vilka stater som är världsmakter förändrats de senaste hundra åren är inte svår att dra.
Då snooker uppfanns av en brittisk överste i Indien 1875 och apropå kolonialismen så skulle det inte vara särskilt svårt att peka på snooker som en sport med starkt rasistiska undertoner. Om man tittar ifrån ett modernt vänsterperspektiv alltså. Syftet är ju – trots allt – att den vita bollen ska slå ner de andra färgerna. Addera faktumet att sportens största stjärnor är européer och etnicitetsfördelning bland publiken.
Utanför arenan och i staden i stort ser det dock inte ut som när man spelat av bordet i en snookermatch och endast köbollen är kvar. Det är primärt vita som är de utslagna. De många hemlösa man inte kan undgå att se längs med gatorna är framförallt av brittisk härkomst. Det är i högsta grad oproportionerligt sett till demografin i övrigt.
Sheffields geografiska närhet till Rotherham, känt för skandalen med tusentals unga flickor som framför näsan på myndigheter som inte ville bli rasistanklagade utnyttjades sexuellt av invandrade män, ökar tillsammans med synen av uteliggarna känslan av att det på sätt och vis är ombytta roller från den gamla tidens kolonialism. I alla fall om man anammar den bilden av kolonialism som vi matats med av massproducerad populärkultur.
Det är alltså ganska lätt att åka till Sheffield och svälja ett svartpiller stort som en snookerboll och bli mätt på pessimism. I alla fall för de av oss som även när syftet med resan är att njuta av biljard i världsklass aldrig kan tänka bort de politiska, samhällsrelaterade frågorna.
Jag personligen är dock för det mesta en obotlig optimist. Så även när jag är i Sheffield.
Det må förvisso vara så att de traditionella europeiska värderingarna och gemenskapen blir som tydligast inne på The Crucible Theatre eller på någon av pubarna – vilka jag upplevde som mycket etniskt homogena – men oavsett om värderingarna och gemenskapen är isolerade eller inte så finns de där.
Att i Sheffield som så oerhört tydligt visar den annalkande demografiska, ekonomiska och sociala katastrof som hela västerlandet står inför ändå kunna uppleva det traditionellt europeiska fyller mig med hopp.
För visst har Europa förlorat ett frame eller två men matchen kan vi fortfarande vinna.
