I skrivande stund vet jag inte vad som låg bakom den fruktansvärda händelsen i Toronto. Ännu en terrorattack? Varför inte? Kanske ett vansinnesdåd? Jag skulle inte bli förvånad. Kanske får vi aldrig veta.
REFLEKTION. Kanske var det någon som vaknade upp på morgonen och tänkte att i dag är dagen då jag tar min skåpbil och kör över en massa människor jag inte har något otalt med… av okända orsaker. Det är inte lätt att veta nu för tiden. Inte nog med att vi kan misstänka att vi inte får all information (i Tyskland har det skett våldsdåd som man känner lite för lättvindigt förklarats bort), andelen rubbade verkar också öka – eller i vart fall verkar de ha lärt sig hur de får uppmärksamhet. Också dårarna tar efter vad de ser, hör och läser.
Snart kommer en förståsigpåare (eller flera) konstatera att det fortsatt är liten risk att råka ut för terrorattacker och/eller vansinnesdåd. Det hjälper i och för sig inte den som drabbas, men alltid lugnar det någon. Sant är det också. Det är faktiskt större risk att dina barn kommer rånas på öppen gata när de säljer majblommor eller att du själv blir våldtagen (kvinna) eller rånad och misshandlad (man) i Sverige än att du drabbas av ett terrordåd.
Känner du dig tryggare nu?
Får jag själv välja stryker jag hellre med i en riktig terrorattack. Den döden skulle kännas lite mer meningsfull eftersom den då vore en del i en strid som pågått länge och ännu inte fått ett definitivt slut. Om jag blir skjuten, huggen eller nedmejad av en äkta jihadist så vet att jag dog trotsig och att mina sista ord var ”Gud är med oss!”
För att tydliggöra: Hellre dör jag framför Wiens portar med en kroksabel genom kroppen än inne i staden efter att en bagarlärling blivit tokig och från ingenstans satt en dolk i mitt hjärta.
Fast kanske spelar det ingen roll hur det slutar när det väl är dags. Jag kommer alldeles oavsett vara ett offer för den moderna världens vansinne, må det vara jihadist eller knäppgök eller vårdköer. Det fanns säkert en eller annan tokig bagarlärling förr, men historien ropar till mig att den moderna världen står i ensam tokig majestät och tornar över den tid som flytt. Jag betvivlar det inte.
”Den som gudarna vill förgöra, gör de först galen.”
Enoch Powell lånade orden från Euripides för 50 år sedan. Jag lånar dem i dag och de känns lika sanna, applicerade på västerlandet. Gudarna vill förgöra oss. Inte dig eller mig personligen, det tror jag inte, men den moderna världen. Den är ett hån mot den gamla världen. Visst, det fanns ond bråd död då också, men den gick att förstå, den hade ett syfte. I dag finns det också ond bråd död som är logisk, men återigen, jag stryker hellre med i en riktig terrorattack än som offer för en hanrej vars fru lämnade honom för en annan man, varpå han tyckte att det rimliga svaret på det var att köra in bilen i en folksamling. Allt oftare blir det dock svårare att se logiken i sådant som sker.
Så jag kan inte hålla det emot dem, gudarna alltså. Egentligen gör de oss inte vansinniga heller. Snarare väljer vi vansinnet genom att gå emot gudarna. De har givit oss spelreglerna (två kön, behovet av territorium, folklig homogenitet) och struntar vi i dem… först vansinne, sedan undergång.
Så låt världen bli vansinnig om det är vad som krävs. Jag kommer inte att bli det på kuppen. Jag inser att jag lever i denna tid eftersom jag har vad som krävs för att klara det. Alla kan komma till den insikten och sedan se det skinande alternativet när vi gör revolt mot den moderna världen. Traditionen, i den mest arkaiska betydelsen. Kan jag se det så kan du, om du vill.
Och helt plötsligt blir det hela begripligt. Pusselbitarna faller på plats och avslöjar en skön bild som greppar tag om själen och får ögonen att tåras. Den eviga återkomsten som vid en första anblick är en mardröm visar sig vara raka motsatsen. Jag lever nu för att det är mitt öde. Jag är precis där jag ska vara. För lika sant som det är att gudarna först gör den galen som ska förgöras så tillåter inte Gud att vi prövas över vår förmåga. Och jag är beredd att göra allt detta igen – så mycket älskar jag livet och min plats i detta skådespel.
Världen är galen. Det såg vi i går i Toronto och vi kommer att få se det igen. Men ditt liv är fortfarande ditt liv och du väljer hur du ska leva det. Välj klokt. Välj rätt. Jag ska ge dig några ord på vägen, de säger allt:
“om du viker ett steg har du avsked från oss: det är lagen, gör sen som du vill.”
