Kvinnor får faktiskt ta ansvar för sina egna idiotiska beslut
Provocerande med kvinnors offerkoftor
I dagens Expressen gråter skånska Anne, 65, ut. Hon sitter fast i Kenya, dit hon åkte frivilligt för att hon blivit kär i en man där. Nu är hon sjuk, hennes pengar är slut och passet har hon lämnat i pant hos en långivare. Det blir inte dummare än så här.
Mainstream-medierna fyller numera sina spalter med “offer” som får gråta ut och vädja om hjälp. Det spelar inte längre någon roll att människan ifråga har försatt sig själv i en hopplös situation, den siste idioten är långtifrån omskriven i svensk press.
Anne (som av någon anledning inte vill skylta med sitt efternamn men visar sig på bild) gråter ut i Expressen, som villigt låter sig utnyttjas alternativt tycker det är kul att visa hur idiotiska svenska pensionärstanter som jagar yngre svarta män är. De beskriver kvinnans lidandes historia med att hon fick ekonomiska problem för att sjukpensionen inte längre kom in på kontot på grund av “strul med adressen i Sverige”.
Ett snille till tant
Vad gör då detta snille till tant? Jo, hon går till en lokal långivare, lånar 5 000 kronor – och lämnar sitt pass i pant! Hur tänkte hon att det skulle förbättra hennes situation? Så nu har hon varken pengar eller pass och kan inte ta sig hem. Expressen skriver:
“Alltmer desperat gick hon ut i Kenyas största nationella tv-kanal där hon vädjade om hjälp.
– Här nere tror man inte att en vit kvinna kan hamna i problem, så det finns väl en nyfikenhet. Men jag har problem, mitt liv har blivit ett riktigt helvete.”
Ett helvete hon själv har skapat och själv får ta sig ur. Om vi ska få ordning på Sverige är det dags att låta människor på egen hand klara sig ur problem de själva är orsak till. Det är inte någon annans skyldighet att skänka pengar till idiotiska Anne.
Så trött på dessa “offer”
Jag är så erbarmligt trött på dessa kvinnor som spelar “offer”. Först påstår de att de kan klara sig utmärkt själva och absolut inte behöver en man (åtminstone inte en svensk man som bara vill förtrycka dem), sedan försätter de sig i sinnessjukt dåliga situationer för att därefter kräva att någon annan ska hjälpa dem.
Och Expressen ger dem utrymme. Inte en intervju med pensionärer som svälter, inte en intervju med offren för gruppvåldtäkter, inte en intervju med förtvivlade svenskar som ser sitt land gå mot upplösning – utan Anne som träffade en kenyan, slösade bort sina pengar, hade “adresstrul” och gav sitt pass i pant för 5 000 kronor – henne är det synd om.
Jag har inte ord för att uttrycka mitt förakt för såväl Anne som Expressen och alla andra mainstreammedier.
