Alla vi som är tveksamma, minst sagt, till ett svenskt fotbollslandslag i VM med Zlatan Ibrahimović trodde nog att vi kunde andas ut. “Ibra”, som han kallas internationellt, var i Manchester Uniteds frysbox efter ett långt skadeuppehåll. Att inte få någon matchträning håller ju knappast för ett VM och därmed skulle “Z-frågan” få en smidig lösning.

Trodde vi.

Med några månader kvar till VM i Ryssland släpptes nyheten om att Zlatan bryter sitt kontrakt med Manchester och skriver på för Los Angeles Galaxy i den amerikanska proffsligan MLS (Major League Soccer).
Nu har han debuterat för LA, i ett derby mot LA FC på påskafton, där han gjorde två mål. Precis innan det första kunde domaren lätt ha blåst för frispark och det andra borde dömts bort för offside. Men två mål gjorde han.

Som en konsekvens av succédebuten får man nog anta att mängder av sportjournalister kommer börja skrika sig hesa och hamra sönder sina fingrar på tangentborden för att Zlatan ska till VM.

Två dåliga träningsmatcher av landslaget den senaste tiden har såklart använts av medierna som ett argument för att Zlatan nog måste återvända.

Det oväntade kvalet och den väntade frågan

Zlatan slutade i landslaget när Sverige åkte ur EM 2016. Det hade han gjort klart redan innan. Han ville inte vara med mer. Inte spela kommande VM-kval.

Ska jag vara ärlig så tror jag inte att han hade något vidare förtroende för kvaliteten hos det svenska landslaget som det skulle kunna se ut i ett kval till världens största fotbollsturnering. Jag tror inte heller han gillade att Janne Andersson, till skillnad från företrädaren Erik Hamrén, redan innan han tillträdde deklarerade en tydlig agenda: Här bestämmer jag och INGEN är större än laget!

Det svenska landslaget, med betoning på “laget” tog sig till VM. Utan “den härligt osvenske” superstjärnan (som gärna parkerar på handikapp-platser utan att skämmas för sig) på planen.

Trots denna bedrift var medierna ändå tvungna att börja prata Zlatan. De stora kvällstidningarna presenterade omröstningar på sina hemsidor för att se vad “svenska folket” tyckte om en eventuell comeback till landslaget. Omröstningarna drar fortfarande (de är inte avslutade), mängder med svarande och resultatet är oerhört jämnt.

Zlatan, galjonsfigur och parodi

Frågan “Vill du se Zlatan i landslaget?” tror jag många, men inte alla givetvis, i dag läser som “Är du nöjd med dagens mångetniska Sverige?”. Inte minst eftersom Zlatan sagt saker i stil med att han representerar det “nya Sverige” och att svenskar är rasister.

Han är, och det har han valt själv, en galjonsfigur för det mångkulturella katastrofexperimentet.

I sin första presskonferens i Los Angeles sa Zlatan att han “satt Sverige på kartan” och att människor runtom i världen  “vet vad Sverige är tack vare mig”.

En gång i tiden tyckte jag mig se en glimt i ögat på honom när han sa sådant. Nu känns det som att han menar det. Helt utan ironi. Därigenom lyckas han parodiera sig själv och alienera sig från svenska folket.

Nu passar det?

Efter att landslaget stått för en bragd och slagit ut Italien för att säkra VM-platsen började Zlatan skicka vissa signaler. Inlägg på sociala medier, uttalanden i intervjuer och annat började se ut som insinuationer. Zlatan ville nog spela VM trots att han nedvärderat landslaget. Inför matcherna mot Italien sa han bland annat att Sverige skulle ha haft större chans att vinna med honom på plan. Helt befängt? Nej. Men en uppvisning i misstro på ett lag som var ett lag och inte tio man som ska leverera bollar till en Zlatan som anser sig ha rätt att vara lagkapten utan att ha ledaregenskaper och tycker att förbundskaptenen ska göra som han säger i stället för tvärtom.

Att vara dryg och kaxig kan vi svenskar i viss mån köpa från någon som är duktig på det han gör. Att sätta sig själv på piedestal kan vi acceptera till en viss gräns. Men att komma och kräva, utan att ha lyft ett finger, att inte bara få skörda frukterna av någon annans hårda arbete utan också hyllas? Då väcker man svenskens rättfärdiga ilska. Det är också en av anledningarna till att så många svenskar i dag är “rasister” för att prata PK-itiska. Men det undrar jag om Zlatan förstår?

Janne, så tydlig det behövs

I frågan om Zlatans vara eller icke-vara i landslaget är inte Ibrahimovic den enda huvudpersonen. Det finns en till: Janne Andersson, förbundskapten, han som faktiskt bestämmer vilka som ska spela. Som en reaktion på att Zlatan nyligen sa “vill jag så är jag där” med syftning på VM, svarade Janne att han inte ringer spelare som självmant slutat i landslaget. De får allt ringa honom om de funderar på att återvända. Och när Janne, till skillnad från Hamrén före honom, säger att det är han som bestämmer, ja då tror man på det.

Janne Andersson talar också om fotboll som ett lagspel när “Z-frågan” dyker upp på i stort sett varenda presskonferens han ger. Han talar om klara rollfördelningar och defensivt ansvar. De här “icke-svaren” är väldigt talande svar för dem som kan läsa lite mellan raderna.

Janne är alltså så tydlig han kan vara utan att skapa onödig kontrovers (ännu en väldigt svensk egenskap). Han vill uppenbarligen inte skada en fungerande trupp med enorm lagkänsla och homogenitet genom att släppa in en figur som kräver, kräver och kräver. Varför skulle man vilja det?

Lagkapten Granqvist nöjd med laget som det är

Just den frågan, satt i ett större perspektiv än fotboll, är det förvisso en drös politiker och mediemagnater som också borde svara på kan tilläggas…

Det är också intressant att se hur många landslagsspelare som fått frågan om de vill se Zlatan återvända börjar bli skarpare och skarpare i sina svar. Inte minst lagkaptenen Andreas Granqvist nyligen sa till Dagens Nyheter att han är trött på frågorna om Zlatan:

– Jag är nöjd med det vi har, sa Granqvist.

Han och hans lagkamrater har lyckats med en bragd baserad på stenhårt uppoffrande arbete för varandra men medierna vill gulla med en egoist som knappast hade accepterat att “Granen” får behålla kaptensbindeln? De i laget som tidigare varit tveksamma till en comeback av Zlatan är nog inte det längre.

Ett landslag man kan tycka om igen?

I Svegots politiskt inkorrekta sportpodcast, Passningen, har vi flera gånger lyft “Z-frågan”. Vi har hyllat den laginsats som tog Sverige till VM. Vi har öst beröm över förbundskapten Janne Andersson. Inte bara för att han gjort svenska landslaget svenskare än på länge rent etniskt, utan också för att han också gjort laget svenskare i attityden. Även om det ena med största sannolikhet ger det andra av sig självt, så har Janne aldrig tvekat inför att lyfta “laget över jaget”. Och det är väl ändå en, på gott och ont, oerhört svensk inställning?

Jannes lagbygge och ledarskap har fått många av oss som under en lång tid ignorerade landslaget att delvis hitta tillbaka och känna kärlek för det fotbollslag som ska representera svenskarna:

Sverige, inte “Zverige”.