Könsbytarpropaganda i Sveriges Television

Programledaren Pernilla Månsson Colt möter först Johan som säger att han om ett år ska vara Saga. Åh, vad spännande, utbrister Månsson Colt. Vad modig du är! Så fantastiskt! I nästa klipp har det gått ett år och in kommer en gänglig person i klänning och långt hår och presenterar sig som Saga. Månsson Colt gråter, publiken applåderar och hyllar könsbytaren. Inte en enda kritisk fråga ställs, inget problematiserande över huvud taget. Vill du också byta kön? Inga problem, gör som Johan! [membership]Men sanningen är en helt annan. Enligt den amerikanske professorn i psykiatri Paul R. McHugh , vid Johns Hopkins University School of Medicine i Baltimore, är transsexualism en psykisk störning. Han säger till cnsnews.com att könsbyten är biologiskt omöjliga och personer som opererar sig inte blir det andra könet – de blir "feminiserade män eller maskuliniserade kvinnor". McHugh vet vad han talar om. Han har studerat människor som hävdar att de är transsexuella i 40 år, varav 26 som chefpsykiater på Johns Hopkins-sjukhuset. Han är starkt kritisk till könsbyten i allmänhet och för barn i synnerhet. De har ingen aning om vad de ger sig in i, och professorn är starkt kritisk till människor som förespråkar könsbytesoperationer – de gör sig skyldiga till uppmuntran och främjande av psykiska störningar. – Den intensiva känslan av att vara transsexuell utgör en psykisk störning i två avseenden. Den första är att tanken om könsförskjutning faktiskt är ett misstag – den överensstämmer inte med den fysiska realiteten. Den andra är att den kan leda till hemska psykologiska utfall, skriver McHugh i The Wall Street Journal . – Transpersoner lider av en antagandestörning som liknar andra störningar som är välkända för psykiatrer. För transpersoner gäller antagandestörningen att individen skiljer sig från det som tycks vara av naturen givet – nämligen ens manlighet eller kvinnlighet. Andra sådana antagandestörningar är anorexia och bulimia nervosa, där antagandet om att de avviker från den fysiska verkligheten utgörs av farligt tunna personers övertygelse om att de är överviktiga.

På Johns Hopkins-sjukhuset slutade man med könsbytesoperationer redan på 1970-talet. Efter att ha varit pionjärer upptäckte de att ingreppen inte ledde till några viktiga fördelar, och beslöt sig därför att sluta försöka byta kön på människor. Att en del av de opererade blev "nöjda" men fortfarande hade problem, var helt enkelt inte ett tillräckligt bra skäl för att amputera normala kroppsdelar. – Under denna tid har jag sett fenomenet förändras och utvidga sig på anmärkningsvärda sätt. Det som var några sällsynta fall av män – både homosexuella och heterosexuella, inklusive några som ville opereras för att de blev upphetsade vid tanken på sig själva som kvinnor – har nu spritt sig till såväl kvinnor som män. Till och med unga pojkar och flickor har börjat presentera sig själva som tillhörande det motsatta könet. Under de senaste femton åren har detta fenomen ökat, till synes exponentiellt. Nu har nästan alla hört talas om eller träffat en sådan person, säger Paul McHugh. Just en sådan person sitter i studion hos Pernilla Månsson Colt. Johan berättar om hur han som barn var väldigt intresserad av dockor och flickkläder (exakt det man nu uppmuntrar pojkar att leka med på förskolorna), och som tonåring kom han ut som homosexuell. I ett klipp berättar Johans mamma om hur hon frågade sonen om han verkligen var homosexuell – han kanske egentligen var en tjej? Det var alltså mamman som uppmuntrade sin son att "byta kön". En mamma som i stället försökt förmå sin dotter att inte operera bort sin vagina och sina bröst för att i stället få en dåligt fungerade penis, berättar om sin förtvivlade kamp mot alla i sjukvårdsapparaten i en intervju i podden Nyfiken på - könsbytartragedin . Mamma Susanne berättar där hur hennes dotter gick från att vara bisexuell och kommunist till att vilja bli kille. Eftersom hon har fyllt 18 kan mamman inte göra något för att förhindra ingreppet. Under hela sin uppväxt älskade dottern prinsessklänningar och var extremt "flickig", men under puberteten hände något. Exakt varifrån dottern fick idén att byta kön vet inte hennes mamma, men två (!) av dotterns barndomsvänner har redan gjort det. Det verkar alltså som om könsbytartankarna är smittsamma. Susanne är förtvivlad över att ingen lyssnar på henne och att hela sjukvårdsapparaten bara banar väg för dotterns könsbyte. – Det enda de säger till mig är att jag måste säga ja och stötta mitt barn, men det kan jag inte göra förrän jag känner att detta är något som kommer från henne och inte handlar om påverkan från andra personer. Ofta är det dessutom så att en mamma känner sitt barn bättre än hon känner sig själv.

– Det otäckaste av allt är att ökningen av tjejer som vill bli killar är epidemisk, samtidigt som det inte finns någon forskning på vad som händer de här unga tjejerna när man sätter dem på testosteronbehandling. Läkemedlet är inte ens godkänt för att använda på unga flickor. Protesterar man så säger sjukvården bara att alternativet är att de här ungdomarna tar livet av sig. Jag slår huvudet i väggen – ingen lyssnar på mig som orolig mamma.

Susanne säger att hon upplever könsbytarindustrin som ett stort socialt och politiskt experiment. Ingen ifrågasätter ungdomarnas vilja att byta kön och framförallt vet ingen hur dessa unga flickor påverkas av testosteronet. – Det kan leda till cancer, hjärt/kärlsjukdomar, leverproblem. Ingen vet!

I början av 2015 kom en utredning som dåvarande folkhälsoministern Gabriel Wikström beställt. Där föreslogs följande: 15-åringar ska själva ska få bestämma om de vill byta juridiskt kön . 15-åringar ska få genomgå ingrepp i könsorganen eller avlägsna sina könskörtlar, med föräldrarnas tillstånd. 12-åringar ska få byta juridiskt kön, med föräldrarnas tillstånd. I maj 2017 sjukskrev sig Gabriel Wikström och lämnade kort därpå regeringen. Därefter har det glädjande nog varit tyst om dessa långtgående förslag. Glädjande eftersom det som verkar fungera allra bäst för barn och unga med könsdysfori är att göra ingenting. I en artikel som publicerades i The Wall Street Journal skriver professor McHugh att "när man följde barn som gett uttryck för transsexuella känslor utan att behandla dem medicinskt eller kirurgiskt, vid såväl Vanderbilt University som London Portman Clinic, förlorade 70-80 procent av dem spontant dessa känslor". Det finns dessutom behandlingar vars syfte är att få barnen att känna sig bekväma i sitt biologiska kön i stället för att underblåsa deras könsdysfori. Psykologen och könsidentitetsspecialisten Ken Zucker på Center for Addiction and Mental Health i kanadensiska Toronto, ägnar sig åt just sådan behandling. Även på hans klinik har man noterat en ökning av antalet könsförvirrade barn. 2008 publicerade hans klinik en studie om 25 flickor som kommit dit som barn – bara tolv procent av dem hade fortfarande könsdysfori som vuxna. Samma siffror gäller för pojkar. Enligt Zucker kan barnen ledas in i en könsdysforisk identitet när de bara träffar terapeuter och andra som förutsätter att de faktiskt tillhör det motsatta könet. Allt fler unga människor berättar nu om hur de ångrar sina könsbyten. På Youtube kan man till exempel se en film om den australiske pojken Patrick som började ta östrogen som 12-åring, utvecklade bröst och nu som 14-åring ångrat sig och vill bli pojke igen. Fotnot: Så kallad transsexualism ska inte förväxlas med de barn som föds med DSD , disorder of sex development , det vill säga oklart kön. Att födas med någon form av genital anomali drabbar 5-10 barn om året i Sverige, och målet är att så fort som möjligt fastställa barnens kön. Operation görs vid lämpligaste tillfälle. Här kan du lyssna på två avsnitt av Nyfiken på – ett om transbarn i största allmänhet och ett där mamma Susanne beskriver sin kamp för dottern som tror hon vill bli kille. https://www.youtube.com/watch?v=M7n40VTrxE0&t=1s https://www.spreaker.com/user/9063921/np23-konsbyte [/membership] [membership level="0"]Men sanningen är en helt annan... Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln.