Torsdagens stora nyhet – att Alternativ för Sverige värvat den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Olle Felten – förefaller ha utlöst ett jordskred av chock i SD-lägret. Det är svårt att tolka partiets agerande på annat vis än att man gripits av fullständig panik.
Tidigt på torsdagsmorgonen kallade Alternativ för Sverige, AFS, till pressträff, då man sa sig ha något viktigt att berätta. Men redan någon timme innan presskonferensen startade läckte uppgifter ut om vad det rörde sig om – SD-riksdagsmannen Olle Felten hade värvats till det nystartade partiet. Att SD inte står upp och gör vågen över en sådan nyhet förvånar föga, det gör däremot deras faktiska reaktion, som inte kan beskrivas på annat vis än hätsk och totalt obalanserad. Så fort nyheten läckte ut lät SD meddela att:
“Riksdagsledamoten Olle Felten från Östergötland har tidigare under morgonen uteslutits ur Sverigedemokraterna. Skälet är att han visat sig ha samröre med högerextremister och rasister.”
Såväl Jan Svensson, distriktsordförande i Feltens hemdistrikt, som SDs gruppledare Mattias Karlsson gick snabbt ut och misskrediterade Olle Felten genom att påstå att han agerat “konfliktskapande” och “saknar förtroende”. Men Karlsson nöjde sig inte med det, utan tillade i en kommentar till Aftonbladet:
– Jag är dock lite förvånad över att han går så långt som att ansluta sig till det rasistiska och högerextrema alternativet för sparkade.
Sug på den. “Rasistiska” och “högerextrema”. Inte kan väl SD på allvar tro att partiets väljare uppskattar den typen av retorik? En som definitivt inte tror det är Christoffer Dulny, tidigare Jimmie Åkessons närmaste man, nu avhoppare och fri opinionsbildare. Han skriver på Twitter:
“Basen i SD gillar inte mobbning. Att ta debatten på lika villkor och låta argumenten tala har varit devisen. Öknamn hör inte hemma där. SD:s linje att beskriva AFS som ett parti för utsparkade och rasister går på tvärs med grundvärderingarna hos sverigevännerna.”
Detta är för övrigt inte första gången SD utbrister i verbala spyor över AFS. Redan när nyheten om partiets bildande offentliggjordes i början av mars bjöd man på ett fullständigt kommunikationshaveri, då pressekreteraren Henrik Vinge jämförde AFS med Nordiska motståndsrörelsen, och dessutom påstod att “liknande partier kommer att attrahera människor med rasistiska åsikter och haveristiska beteenden”.
– Jag är glad om det leder till att vi slipper dem i vårt parti. Förhoppningsvis blir det lättare för oss att bli av med den sortens personer nu när de får någonstans att ta vägen, ett “Alternativ För Sparkade”, sa Vinge till Expressen.
Men vad är nu detta, frågar sig vän av ordning. Att Sverigedemokraterna inte jublar över konkurrensen är fullt förståeligt, men hur kan man vara så omdömeslös att man stämplar och mobbar AFS på precis samma sätt som man själv utsatts för av de etablerade partierna? Förstår inte SDs partistrateger att detta i väljarnas ögon får dem att framstå som en del av en “åttaklöver”, det etablissemang som SDs väljare i de allra flesta fall avskyr passionerat?
Jag kan inte tolka detta på annat sätt än ren desperation. Möjligen är det också ett utslag av ett psykologiskt fenomen liknande det som kommit att bli känt som Stanfordexperimentet – ett experiment där deltagarna isolerades och delades upp i fångar och fångvaktare. Det dröjde inte länge innan “fångvaktarna” började missbruka sin makt, plåga och förnedra sina “fångar”. Så fort det fanns en tydlig hackordning, där någon befann sig längre ner på skalan, så gjorde man allt för att knäcka denne. Och detta är vad jag tror att vi ser just nu. Jimmie Åkesson och kompani har hatats, hotats, förnedrats och vanärats så länge att man inte kan motstå frestelsen att peka på det nya partiet och säga “Titta! Fascister! Såna är minsann inte vi!”, i en missriktad förhoppning att bli insläppta i värmen.
Misriktad, är ledordet här. För jag tror att denna strategi kan slå riktigt, riktigt fel för Sverigedemokraterna. Jag tror inte SDs väljare uppskattar mobbare – de vet alltför väl hur det känns att vara en outsider.
