Jag tänkte skriva något om tavlan när nyheten kom, men mitt initiala intresse klingade av. När jag nu återbesökte nyheten väcktes intresset till liv igen. Det finns så många aspekter att manövrera mellan.
Av någon anledning tyckte konstklubben att det var en bra idé att hänga upp tavlan på internationella kvinnodagen, vilket får mig att le brett: Hur tänkte de? Är inte alla så väldresserade att de inser vad tilltaget skulle resultera i? Kanske inte, vilket igen får mig att le, fast av helt andra orsaker.
I dag ska konst vara “provocerande” och “normbrytande”. Konst är plakatpolitik bortom parlamentet, den är ett uttryck för kamp mot det traditionella och den behöver inte vara vacker. Om den förfular eller förråar miljön den befinner sig i så applåderas den ännu hårdare från avantgardet.
Menskonsten i Stockholms tunnelbana eller Kolbeinn Karlssons nakna gubbar som också finns där, är tydliga exempel på detta. Dessa verk är så mycket konst att de måste visas i offentligheten till råga på allt. Mikael Richters “Apollon och Dafne” på Ekonomikum i Uppsala var dock “våldtäktskonst” och genusvetare krävde att den togs bort. Ner i minneshålet med den. Också klassiska konstverk, som dem vi har på slottet i Stockholm kritiseras. Expressens Lars Lindström beskriver vad han ser:
“Kvinnan försöker vrida sig ur mannens hårda grepp, han håller fast henne runt midjan, med ena handen under det nakna bröstet och den andra på stjärten.
“Kungliga slottet i Stockholm hälsar sina utländska gäster och hundratusentals turister välkomna med sexuella övergrepp.
“Nu är tiden inne för kung Carl Gustaf att ta bort Slottets våldtäktsstatyer.”
Den nu utskällda tavlans konstnär, Mats Pehrson, slår ifrån sig och förklarar att den målades för 12 år sedan som ett svar på sexismen inom reklambranschen och säger till DN:
– Det är barnsligt. Men jag kan inte ens skratta åt det. Och att detta skulle vara provocerande konst – ja, då har man inte sett mycket konst. Detta är ju kritik mot sexism. Detta är ju raka motsatsen till vad de kritiserar tavlan för.
Han menar också att reaktionerna inte är att förvånas över:
– Det är så tidstypiskt att folk skriker ut vad de tycker utan att ha ett sammanhang. Det känns ju lite trist, faktiskt.
Det är med konsten som med allt annat i vår värld, upp-och-ned. Det är avsändaren som räknas. Om en hipp vänstermänniska kladdar en streckgumma som har mens så är det något som ska hyllas; samtidigt är en lättklädd kvinnokropp som visas upp sexistisk. Ja, till och med om konstverket i sig var tänkt att kritisera sexism från början.
När undertecknad säger att allt inte är konst och att viss konst inte bör visas, så svarar etablissemanget med att dylika påståenden är “fascistiska” och leder till folkmord i tionde led. Konsten ska vara fri … för vissa som sagt, för den med rätt avsändare.
Det som utspelades på polishuset gör mig ändå litet glad. Inte för att jag uppskattade konstverket i sig, som mest känns pubertalt och snarare för tankarna till tysk reklam för sandpapper (den som förstår, förstår), nej, det som gör mig glad är att konstklubben uppenbarligen inte ägnade sig åt självcensur. De var in i helvete politiskt inkorrekta, troligtvis utan att veta om det. Antagligen har de gått på myten att konst ska provocera och utmana tabun, som vi alla hört att den ska.
Det man måste komma ihåg är att det gällde förr. Inte nu. När Sverige var mer traditionellt så skulle konsten utmana normerna. Nu, när normerna är i linje med “menskonst”, så ska de inte utmanas. Den feministiska överideologin får inte utmanas, inte heller mångkulturdogmen eller böglobbyn.
Förvisso är tavlan på polishuset ett dåligt exempel i sammanhanget eftersom den egentligen inte går bortom ramen för den hedonistiska och materialistiska tidsanda vi lever i. Kanske skulle tavlan hetat “Starka kvinnor njuter efter könsbytet”, då hade den antagligen fått ett varmare mottagande. Nu är det ju bara två lättklädda unga kvinnor som slickar på varsin isglass.
