Egohumanisternas lilla Twitterstorm

I går kväll kom nyheten om att en asylsökande mamma och hennes 8-åriga dotter var ute och gick barfota i de smällkalla Smålandsskogarna. Hennes 9-årige son hade hittats redan på eftermiddagen, kraftigt nedkyld men med förhållandevis lindriga skador. Kvinnan och dottern söktes med helikopter som dock tvingades avbryta sökandet på grund av den 10-gradiga kylan.

Jag twittrade: ”Barfota? Vad är det här för idioter?”

I efterhand menar jag nog att idiot är ett alldeles för milt uttryck att använda om denna fullständigt ansvarslösa moder. Att tvinga ut sina barn i sådan kyla är naturligtvis liktydigt med mordförsök och kan inte på något sätt förlåtas.

Under natten hittade polisens hundförarpatruller kvinnan och dottern i ett skogsområde söder om Sävsjö. Mamman dödförklarades på sjukhuset och dottern har allvarliga förfrysningsskador.

Polisen har nu inlett en förundersökning mot den döda kvinnan, för vållande till kroppsskada. Visserligen är den huvudmisstänkta död, men polisen säger att man inte kan utesluta att någon annan person också bär ansvar.

Vi har här alltså ett mycket allvarligt brott som jag hellre skulle rubricera som mordförsök än det mycket mildare brottet vållande till kroppsskada. En hänsynslös moder har tvingat ut barnen i dödlig kyla och vid något tillfälle övergett sonen som hade turen att hittas på eftermiddagen. Därefter har mamman vandrat vidare med dottern som nu vårdas för allvarliga skador. Polisens presstalesman Thomas Agnevik säger till Sveriges Radio:

– Hon är allvarligt skadad, det är bland annat förfrysningsskador.

Bland annat? Agneviks uttalande antyder att flickan även har andra skador än dem som kölden orsakat. Kan det till och med vara så att mamman har skadat flickan under den många timmar långa marschen genom skogen?

Hur som helst har vi här att göra med den allra farligaste sortens förälder, men vad stormar Twitter om? Jo, om att undertecknad kallade mamman för en idiot. Jag är en hemsk och oempatisk människa som inte tycker synd om den döda afrikanska mamman.

Men det är inte det minsta synd om mamman. Det är synd om hennes barn som ska leva hela livet med vetskapen om att deras egen mor brydde sig så lite om dem att hon offrade dem i den svenska isvintern. Kan ni föreställa er något värre för ett barn än att veta att den som ska skydda en är just den som utsätter en för den största faran? Det kan i alla fall inte jag. Föräldrar har en plikt att ta hand om, skydda och älska sina barn.

Men för egohumanisterna på Twitter spelar detta ingen roll. Strunta i barnen, det är mamman vi ska känna empati med och antagligen är det Sveriges fel att hon gick ut i skogen med de värnlösa barnen.

Ett litet axplock från hatet mot mig:

Givetvis är det samhällets fel. Det är svenskarna som har lockat den afrikanska kvinnan hit och inte berättat för henne att man fryser ihjäl om man går ut barfota när det är snö och tio minusgrader.

Rostam klämmer till med:

Robert Gustafsson kallar mig en ensam människa.

En annan norrman tar fram storsläggan:

I nyutkomna boken Egohumanisterna beskriver den danske lektorn i journalistik Kristian Tørning hur dessa människor anser sig vara de enda i världen som har rätt att hata:

”Den andra dogmen ger egohumanisterna rätt att känna den förbjudna känslan hat. I Västvärlden är hat en dålig känsla, som vi undertrycker och bekämpar. Men i kampen mot det moraliska förfallet har egohumanisterna rätt att hata. När de hatar, så verkställer de bara sin naturliga rättighet att upprätthålla den globala moraliska ordningen, och de gör det med en stark känsla av rättfärdighet, eftersom de gör det till moralens beskydd.”

Tørnings beskrivning av egohumanisternas taktik att skambelägga meningsmotståndare är klockren:

”Den ena antikommunikativa bastaktiken är skambeläggandet. När totalitärhumanisterna skambelägger någon, så sker det i praktiken med hjälp av en halvreligiös begreppsapparat som stämplar motparten som orena kättare – ’rasister’, ’xenofober’, ’islamofober’, ’nazister’, ’oanständiga’. Alternativt beskylls motparten rätt och slätt för att ha en fundamentalt felaktig ”människosyn”, dåliga värderingar eller som varande psykologiskt avvikande och defekt, med bristande empatiförmåga.

När egohumanisterna skambelägger, så fungerar detta djupast sett som kaskader av kraftiga ad hominem-angrepp. Det vill säga, man siktar med all kraft in sig på motståndaren, eftersom det inte är till nytta för ideologin att belysa sakfrågan, för att inte tala om de faktiska konsekvenserna av detta tänkande. Deras rätt att agera så här är förankrad i den första dogmen, som tilldelar dem självuppfattningen att de är moralens väktare, och den andra dogmen, som ger dem rätten att leva ut sitt hat.

När egohumanisterna skambelägger spyr de ur sig beskyllningar, himlar med ögonen och fördömer andra som smaklösa och moraliskt underlägsna. Det blir särskilt tydligt varje gång någon är nyfiken på hur man kan precisera förhållandet mellan dogmerna och verkligheten, till exempel om någon dristar sig att fråga vad Danmark egentligen vinner på invandringen. Det anmärkningsvärda är att de systematiskt överfaller alla som är nyfikna eller lägger fram fakta, istället för att hålla sig till sakfrågan. Samtidigt är det tydligt att när de på detta vis överfaller andra verbalt, får de sin egen identitet och självbild som moralens väktare förstärkt och förstorad.”

Egohumanisterna kan vara den viktigaste boken på länge. Det är först när vi ser igenom egohumanisterna och deras taktik som vi kan avslöja dem. Den kan beställas på Logik.se.