Därför är tidningen Kvartal falsk opposition

Är det en äkta uppgörelse med sin egen skuld för situationen i Sverige som Jörgen Huitfeldt ger uttryck för i magasinet Kvartal eller finns det ett mer dunkelt – farligt – syfte. Ingrid Carlqvist reder ut vad det egentligen är han säger och berättar om Kvartal och dess upphovsman. Låt dig inte luras av den falska oppositionen.

”Därför frågar jag om invandringen” skriver i dag den förre SR-journalisten Jörgen Huitfeldt i magasinet Kvartal. Mångordigt försöker han slippa undan sin egen skuld i svenska journalisters enorma svek mot svenska folket. Huitfeldt låtsas att han tänker göra om och göra rätt, men i själva verket syftar hans artikel till en enda sak: Att slå i svenskarna att massinvandringen är irreversibel (oåterkallelig) – invandrarna är här för att stanna.

Det senaste året har vi sett om inte många så åtminstone några journalister ”byta sida”. Katerina Janouch hamnade själv i ett mediedrev för att hon sagt några sanningar om Sverige i tjeckisk webb-tv. Bland det första hon gjorde var att be om ursäkt för sina tidigare skriverier (där hon till exempel hyllade de brevbärare som vägrade dela ut valmaterial från Sverigedemokraterna) och lägger nu all sin vakna tid på att belysa allt negativt massinvandringen fört med sig till Sverige. Janouch-typerna kan jag respektera.

Ann Heberlein började plötsligt skriva om invandrarmäns våldtäktskultur efter massvåldtäkterna i Köln nyårsafton 2015. Men hon tänker minsann inte be om ursäkt – för hon har alltid varit en människa som vågat ifrågasätta det politiskt korrekta narrativet, påstår hon. I stället för att böja sin nacke i skam över den artikel hon skrev för Sydsvenskan i oktober 2012 där hon hyllade den ytterst aggressiva vänstermobben utanför Tryckfrihetssällskapets föreläsning med Geert Wilders, låtsas hon som om den inte finns och vägrar svara på mina frågor om saken. Men internet glömmer aldrig.

Heberleins artikel började så här:

”Det finns folk som vill bråka för bråkandets skull” sade Ewa-Gun Westford, informatör vid Skånepolisen, till Expressens reporter i samband med att Geert Wilders, högerpopulist från Nederländerna, talade i Malmö i lördags. Han var inbjuden av Tryckfrihetssällskapet för att välsigna Malmöborna med sitt islamofoba budskap. Ett par hundra människor, män och kvinnor i alla åldrar, protesterade mot hans, i allt väsentligt, förvridna världsbild. Det är dem, motdemonstranterna, antirasisterna, som Skånepolisens informatör avfärdar som bråkstakar.”

Och slutade så här:

”Jag tror att de som Westford beskriver som bråkstakar kommer att minnas som hjältar, men jag hoppas att vi blir så många som protesterar, som vägrar att ge vårt tysta medgivande till främlingsfientlighet, att vi inte behöver några hjältar.”

Heberlein-typer får aldrig min respekt, bara mitt förakt.

Jörgen Huitfeldt.

Huitfeldt lägger sig mittemellan Janouch och Heberlein. I sin artikel erkänner han att han avstod från att rapportera om att en av de mest framträdande och hyllade talesmännen för ”ensamkommande unga” var dömd för flera allvarliga brott. Han ber dock inte om ursäkt utan försöker förklara varför han bröt mot journalistikens viktigaste regel – att rapportera om allt det som är sant och relevant:

”Låt säga att jag fick reda på att en talesperson för ensamkommande unga i Sverige, som intervjuades ofta och mycket och framställdes som en förebild av medier, visade sig vara dömd för flera allvarliga brott. Jag hade läst domarna. Jag visste också att detta var ett jobb jag skulle få göra ensam. Jag skulle vara en av få på redaktionen om att tycka att detta var relevant information att ge vår publik. Och jag skulle också ensam få skulden internt om något ändå blev fel. Jag visste också att jag skulle ställas inför betydligt fler kontrollfrågor än om det exempelvis hade handlat om en skattefuskande företagsledare eller en känd mans påstådda trakasserier mot kvinnliga kolleger. Därför avstod jag ofta. Och därför avstod jag i fallet med den brottsdömde talespersonen för de ensamkommande.”

Jag tvekar inte att kalla Janouch modig och hederlig, att kalla Heberlein feg och ohederlig och Huitfeldt för en man utan tillstymmelse till heder. Kanske är hans typ den allra farligaste, för medan Heberlein snart kommer att avslöjas som den bedragerska hon är, så är det Huitfeldt sysslar med inget annat än damage control. Man kan också kalla det falsk opposition.

Nättidningen Kvartal startades 2016 av bland andra Thomas Gür. Gür heter egentligen Cumhur i förnamn och är invandrare från Turkiet. Så här beskrivs han av Stefan Lindgren på 8dagar.com:

”Groucho Marx kände Doris Day redan innan hon blev jungfru. 
Jag kände Thomas Gür redan innan han blev äktliberal.
Jag kände honom när han hette Cumhur Gür och var en kaxig förortskille
som kom upp på Gnistan för att lära mig marxismen-leninismen.
Så som den uttolkades av Aydinlik, hans dåvarande husorgan. 
Ett kort tag sågs vi på olika vikariat på Dagens Nyheter. Han visade mig 
stolt sin uppsats där han bevisade att kurdernas anspråk på att vara en egen 
nation var förmätna. (Väl skriven!)
Efter ytterligare en tid skulle jag som frilansare för Nyhetsgruppen i 
Mariestad intervjua näringsminister Per Westerberg. Vem dök då upp vid hans 
sida som pressekreterare om inte Cumhur alias Thomas Gür – som nu hade släppt 
sitt turkiska namn till förmån för ett kristet?” 

Artikeln skrevs med anledning av att Gür hade hoppat på Jan Guillou för att denne fått och accepterat Jan Myrdals Lenin-pris. Skribenten avslutar artikeln på följande sätt:

”Vad gäller Cumhur alias Thomas Gür och andra liknande skinnömsare finns 
alltid ett trovärdighetsproblem. Vem ska vi tro på? 
Den Cumhur Gür som i slutet av 1970-talet kunde svära på Lenin, Stalin, Mao, 
Pol Pot och Enver Hoxha om han så torterades av turkisk militär? 
Eller den Thomas Gür som i dag tjänar sitt levebröd främst inom Antonia
Ax:son Johnson-imperiet och svär på den heliga marknadskapitalismen?”

En invandrad före detta marxist-leninist startar alltså tidskriften Kvartal som profilerar sig som invandringskritisk light? Tillåt mig att tvivla på att hans uppsåt är ärligt och syftar till att rädda det svenska Sverige. Och jag menar att Huitfeldts syfte med sin artikel är att säga ungefär så här:

”Ja, det var ju inte klokt hur vi journalister agerade när vi undanhöll livsviktiga sanningar för svenska folket som kunde ha fått dem att i tid rösta på partier som vill dem väl. Men titta så duktig jag är som nu har lämnat Sveriges Radio för att skriva sanningen. Och sanningen är förstås att massinvandringen varit katastrofal för Sverige och kommer att vara det under överskådlig framtid, men hej, nu är det som det är. Tugga i dig det, svensk!”

Under mellanrubriken ”Migrationen är irreversibel” skriver nämligen Huitfeldt:

”Till att börja med skiljer sig den här frågan från de flesta andra politiska vägval, eftersom invandring till sin karaktär är irreversibel. Ett land kan inte först ta emot hundratusentals människor för att sedan ångra sig. Det växande svenska skuggsamhället och de smärtsamma människoöden som döljer sig bakom statistiken om utvisningshotade ensamkommande, borde vara en påminnelse om det.” 

Thomas Gür.

Förstår ni vad han gör? Stackars svenskar som är svältfödda på information om massinvandringen ska förstå vad det är som gäller: Nu är det som det är och det kan vi aldrig ändra på!

Men Huitfeldt ljuger ju för svenskarna. Det finns gott om exempel i världshistorien på länder som har kastat ut grupper ur landet som man ansett vara skadliga. Det mest kända exemplet är förstås när Spanien 1492 kastade ut alla muslimer efter att ha varit ockuperat av dem i nästan 800 år. Givetvis finns det alla möjliga åtgärder att ta till för att bli av med de flesta invandrare som påverkar Sverige negativt och på sikt kommer att orsaka att svenska folket blir en minoritet i sitt eget land.

En första och alldeles fredlig åtgärd är att dra in alla bidrag som gör att invandrare kan leva hela sina liv här utan att någonsin arbeta och betala skatt. Det kommer att få många av dem att återvända till sina hemländer eller flytta till andra västerländska länder som fortfarande är beredda att försörja dem.

Nästa steg är att erbjuda dem som fortfarande är kvar ett så pass stort belopp för att lämna Sverige (och aldrig kunna återvända) att det lockar dem mer än att stanna kvar här i det kalla Norden. Det skulle antagligen bli mycket kostsamt, men det spelar mindre roll. Den australiske statsvetaren Frank Salter har mycket insiktsfullt beskrivit detta:

Även en stor ekonomisk förlust är i regel att föredra (om nu det vore priset för att bibehålla eller upprätta en etniskt homogen nation) i stället för en mångkultur.”

Salter menar också att det oftast är ursprungsmajoriteten som lider mest av etnisk mångfald som uppstått via invandring:

”Majoriteten knuffas ut ur arbets- och affärsområden; de lider av den högre kriminalitet som ofta uppstår i invandrarsamhällen; de hamnar i minoritet i fattigare områden; och de upplever en känsla av hot mot sitt samhälle och sitt folk som hör till en särskild plats. De ser hur nykomlingarna har en annan gruppidentitet, en som exkluderar dem, och att dessa förut var få men nu är många. De känner, ibland med rätta, att de håller på att förlora sitt land.”

Jörgen Huitfeldt ljuger alltså när han påstår att invasionen av främlingar är oåterkallelig. Jag menar att denna lögn är hans egentliga syfte med artikeln – inte att kritisera sig själv, sina kolleger eller den otroligt skadliga invandringspolitik Sverige bedrivit sedan 1975.

Och så försöker han behålla sin position i värmen genom att förklara hur otroligt antirasistisk han är. Nogsamt förklarar han att han inte har några som helst problem med att människorna på hans pendeltåg förvandlats från skandinaver till folk från Mellanöstern, Asien och Afrika. ”Nej, naturligtvis inte.”

Han har heller inga problem med att barnens läkare är invandrare, att bussen han brukar åka med körs av en invandrare, att hans granne är invandrare eller att hans kolleger på Kvartal är invandrare eller barn till invandrare. ”Aldrig i livet” har han problem med det. För sjutton – hans mormor var invandrare!

Nej, Jörgen Huitfeldt har inga problem med att det svenska folket håller på att bytas ut. Han gör det han gör för att lura svenska folket att acceptera sin egen undergång. Oavsett om hans motiv är att rädda sitt eget skinn eller om han är medveten om att han används för att sätta sista spiken i svenska folkets kista, så är han en del av den falska oppositionen. Den som de styrande nu använder sig av för att försöka rädda sig kvar vid makten så att de kan slutföra det projekt de påbörjade 1975 – att avskaffa det svenska Sverige en gång för alla.

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}