Jag är uppväxt med Star Wars och Star Trek och science fiction har jag alltid uppskattat. Idag, när åren jag levt blivit 40 inalles är jag fortfarande barnsligt förtjust i genren, oavsett om det gäller film eller litteratur. Somliga filmer, som Star Wars uppskattar jag lika mycket idag och jag gör mitt bästa för att överföra denna kärlek till min son, medan annat (tidiga Star Trek) snarare har ett sentimentalt värde. Jag är inte lika intresserad av den verkliga faktan som jag är av de fantastiska berättelserna, även om Carl Sagans Cosmos också ligger mig varmt om hjärtat. Att lära känna universum med hjälp av populärvetenskap gör jag gärna, men någon ambition till djupare kunskap har jag inte.
När jag blev äldre var det mer eftertänksamma sci-fi filmer som lockade. År 2001 – ett rymdäventyr, Kontakt och Arrivel tillhör dem men nästan vad som helst går hem. Independence Day och Independence Day: Återkomsten; serien Falling Skies, ja till och med den nya versionen av mitt älskade V. För mig trumfar sci-fi fantasy-genren eftersom det känns mer verkligt. Gandalf är en fantasiskapelse men civilisationen som kontaktar jorden i Kontakt kan finnas där ute. Visst, i ett Multiversum kan Gandalf också finnas, men ni förstår kanske vad jag menar?
Jag har hört att primitiva folk blickar upp på natthimlen med viss fasa; tomheten och det uppenbara avstånden gör det ogreppbart. Somliga andra, bekantskaper jag gjort, berättar om att de inte vill eller kan tänka på universum eftersom det är för stort, det blir hisnande och kan inte tas in. Jag känner inte så, har aldrig känt så. Universum drar mig till sig och jag vet inte något mer lugnande eller upplyftande än en stjärnklar natt att beundra. En dröm jag har är att besöka VLT i Chile och därifrån få se Vintergatan ovanför mig!
För mina barn och deras barnbarn kan en annan dröm vara uppnåelig på samma sätt som min dröm att resa till Chile är. Vad sägs om en semester i rymden? Vad sägs om ett besök på Mars? Eller om vi tittar ännu längre in i framtiden, men ändå inte oresonligt långt bort – kolonisering av jordnära planeter? Allt detta kom mycket närmare oss i och med uppskjutningen av Starman.
Företaget bakom uppskjutningen bevisade nu att det går att få upp ett stort tonnage i vikt till rymden utan att det blir för dyrt eftersom bärraketerna tryggt landade på jorden igen och därför kan användas om. Att det skulle bli så lyckat som det blev trodde nog ingen. Företaget, SpaceX, gav projektet bara 50 procents chans. Med det i åtanke är det inte hela världen att en raket kraschade och att man missade Mars. I det stora hela var det en fantastisk succé.
Jag tror att den lyckade uppskjutningen gav ny kraft åt vår strävan mot stjärnorna. President Donald Trump har gjort klart att han under sin administration vill blåsa liv i rymdprogrammet och många privata aktörer känner nog hur det lättar efter att Elon Musk fick upp sin Tesla Roadster i rymden. Det är ett jättesteg som tagits och det gjordes med en fantastisk lekfull elegans.
Att Elon Musk skickar iväg sin egen Tesla Roadster är inte bara reklam värd oändligt mycket utan också något som gör det hela lättsamt utan att det blir patetiskt. Det finns en glädje som kännetecknar denna generation av innovatörer Musk tillhör. Att han också såg till att orden “Don’t Panic” tydligt står på skärmen i bilen får mig att le. Det är en kärleksfull hyllning till Douglas Adams och dennes geniala bok/böcker som utgör Liftarens guide till galaxen. På ett kretskort står det också, till hjälp för utomjordingar som kanske en dag stöter på bilen: “Made on Earth by humans”. Sist men inte minst finns en plakett i bilen med fler än 6 000 namn, alla anställda på företaget som fick upp bilen i rymden.
För mig är uppskjutningen och Starmans påbörjade resa i solsystemet början på en ny tid, en tid då vi verkligen kan greppa visionen om en framtida expansion bortom vår egen planet. Och det är en vision vi behöver. Vi är av Gud givna den faustiska anden, som Oswald Spengler menade karaktäriserades av en världsbild baserad på ett oändligt rum kombinerad efter en strävan mot evigheten. Innan väst förlorade sin riktning var denna ande det som drev oss.
Tänkt början av 1900-talet och allt som hände då. Sedan stannade det av. Men nu kan vi vara på väg igen, om vi vill. Vi kan visa en ny väg för vårt väst med möjligheter som vi tidigare bara kunde drömma om, med en vision i linje med vår själv. Denna vision kommer röra vid vårt folks själ och kan lyfta oss vidare, upp från en jord som taktfast marscherar mot kaos.
Det är i alla fall min förhoppning.
Diskussion om den här artikeln