En e-brev damp ned i inkorgen. Det var en lyssnare som ville dela med sig av en berättelse från det verkliga livet i ofridens år 2017.
Vi befinner oss på en buss i Stockholmsområdet. En kvinna i 60-årsåldern (tillika lyssnarens mor) är påväg till sitt arbete. Vid en hållplats kliver en grupp unga män på. De är inte svenskar; inte europeer och har hamnat i Sverige på grund av den politik av öppna gränser och självutplånelse som präglat vårt land under årtioenden. Kvinnan noterar att det sitter en ensam svensk flicka (hon visar sig sedan vara 14 år) i bussen och de unga männen siktar in sig på henne. De närmar sig hennes plats med flin, pekar och pratar sinsemellan på sitt språk.
Flickan blir uppenbart orolig men ingen verkar bekymra sig om det. Ingen utom den äldre kvinnan som reser sig och maövrerar sig fram till flickan. Hon sätter sig bredvid henne och berättar att hon finns där för henne. Flickan blir överlycklig och berättar att hon kontaktat sin mamma som kommer att hämta upp henne på en hållplats längre fram. Kvinnan förklarar att hon kommer att hålla flickan sällskap tills mamman kommer.
De kliver av på hållplatsen och av kliver också utlänningarna. Dessa positionerar sig kring busskuren, fortfarande flinande och tjattrande. Siktet inställt på flickan.
Efter ett tag kommer mamman och plockar upp sin dotter. Hon tackar kvinnan – den enda som brydde sig – och skjutsar henne till jobbet.
Slutet gott, allting gott! Denna gång…
Vi vill dela med oss av denna berättelse eftersom den säger något viktigt. Kvinnan själv undrar varför ingen annan gjorde det hon gjorde? En berättigad fråga. Men oavsett så var det någon som brydde sig i alla fall, någon som ställde upp. Flickan var lättad och överlycklig. I Sverige 2017 hade hon känt sig ensam, utlämnad och hotat på bussen i Stockholm. Ska det vara så? Nej, säger de flesta – men så är det. Kvinnan i historien – mailförfattarens mor – agerade föredömligt och hennes ingripande kan gott och väl ha avstyrt… ja, Gud vet vad.
Vi behöver fler sådana kvinnor och män; fler svenskar som vaksamt betraktar sin omgivning och inte räds att erbjuda sin hjälp och sitt stöd. Vi svenskar måste ta hand om varandra för ingen annan kommer att ta hand om oss.
Diskussion om den här artikeln