Visst ska förorten försvenskas, men hur?

Att förorten inte är svensk är ett problem, frågan är bara hur den skall försvenskas.

Polisen, författare och kriminologen Fredrik Kärrholm skriver under rubriken Förorten behöver försvenskas på SvD att:

“I Rinkeby pekar barn finger åt polisen utan att någon höjer ett ögonbryn. I flera invandrartäta förorter tycks en destruktiv kultur ha brett ut sig bland barn, ungdomar och unga vuxna. Denna förortskultur avviker kraftigt från majoritetssamhällets. Förortskulturen är dock ingen utländsk kultur, utan resultatet av integration mellan arabisk och svensk kultur, med influenser från amerikansk hiphop-kultur.”

Därtill sticker Kärrholm ut hakan och pekar ut den kulturmarxistiska diskursen som delaktig i debaclet:

“Berörda delar av humaniora kan förvisso inte anklagas för bristande produktivitet, med en strid ström av kritiska vithetsstudier och feministisk, postkolonial forskning. För de flesta poliser och andra professioner som är verksamma i orten är det emellertid inte forskning som efterfrågas.”

Kärrholms lösning då? Assimilering!

“Det är hög tid att sluta prata om mångkultur och integration, till förmån för assimilering. Förorten behöver bli mer svensk, med ideal som laglydnad, jämställdhet, artighet, egenansvar och skyldigheter gentemot samhället.”

Konstapel Kärrholm är absolut något på spåret och hans gästledare är en frisk fläkt. Men inte når han ända fram. Låt oss återkomma till det. Att det skulle komma reaktioner på Kärrholms text var självskrivet och Expressen Kultur släpper fram syrianen Daniel Boyacioglu. Boyacioglu är kulturarbetare och – vad det verkar som – en del av den nya “rasifierade” vänstern i Sverige.

Daniel Boyacioglu är själv brandman och skriver därför under rubriken Från en blåljusbroder till en annan. Förutom att försvara den kulturmarxistiska “forskning” som Kärrholm angriper försvarar han också beteendet i förorten:

“Fredrik, det är svenskt att peka finger åt polisen.”

Varför är det svenskt? Jo, eftersom “det är möjligt” då man inte får “fingrarna avhuggna för det”. Detta är också ett skäl, enligt Daniel Boyacioglu, till varför man väljer Sverige att bosätta sig i: man får peka finger åt polisen.

Vidare resonerar Boyacioglu på gammalt vänstermanér om det i själva verket inte är så att det hela är polisens egna fel, och vi känner igen argumentet:

“Det är inte kul när nån pekar finger åt en, det hade inte jag heller tyckt. Om jag utsattes för det ofta, skulle jag ställa mig frågan om det var något jag själv gjorde som framkallade det.”

Självfallet är ett mått av personlig reflektion alltid nödvändig, men att reducera Sveriges idag 61 (mer eller mindre) no go-zoner, till att det är de enskilda polisernas beteende som bär ansvaret, det låter sig inte göras.

Identitetsvänstern är här som vänstern generellt. Det är alltid någon annans fel att man har det som man har det. Framförallt är det det vita västerlandet, de rasistiska svenskarna, den vita mannen i medelålder och så vidare. Det är detta som identitetsvänstern samlas kring och utifrån den marxistiska grundidén formerar de sig nu på “orten” och i egna trygga rum dit inte ens “vitvänstern” är välkommen:

“Jag tillhör förortskulturen, den är spännande, den håller på att formulera sig kring ett kollektiv. Vi kommer inte vilja lyftas upp som enskilda exempel på antingen en bra eller dålig förortare. Och inte efter din smak, snarare vill vi själva formulera oss kring vår identitet.”

Fredrik Kärrholm förstår inte vad han har emot sig, han förstår inte de grundläggande problemen vilket visas tydligt i hans slutsats om assimiliering. Kort sagt så har det tåget gått, för länge sedan och med Schibested i ryggen och skattemiljoner i plånboken kan de “rasifierade” kratta manegen vidare.

Vi har närmare två miljoner personer födda utomlands i Sverige och hur många som räknas som “svenska” eftersom de är födda i landet, men som är etniska främlingar, finner man svårligen statisk på. Oavsett så går det inte att assimilera dessa människomassor i folkkroppen och det är en fundamental okunskap om ras som ligger till grund för Kärrholms futila önskan.

Det han hoppas på kan aldrig bli verklighet!

Däremot har han rätt i förorten skall försvenska – eller ännu hellre – bli svensk. Det kan dock bara ske genom att svenskarna tar tillbaka sitt land, deporterar och långsiktigt repatrierar alla som inte har här att göra och sedan fyller på med nya svenskar som föds av svenska föräldrar.

Det är bra att Fredrik Kärrholm (och många med honom) kommer till insikt med att Sverige inte kan fortsätta på den inslagna vägen. Men ännu bättre vore om de inte ödslade tid på fria fantasier om en framtid som är omöjlig och i stället blev en del av den nationella befrielsekampen.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}