Å ena sidan, å andra sidan – om våldsvänstern, polisen och G20-mötet i Hamburg

Idag drar det så igång, G20-mötet i Hamburg där världens mäktigaste och rikaste nationer och deras nominella ledare skall sitta ner och diskutera ekonomi och politik. Antagligen fattar de ett eller annat beslut som kommer att påverka oss alla också. Det återstår att se vad som blir av det hela.

Något jag vet kommer hända däremot är att vänstern kommer leva rövare. Man hade redan tidigare, inför mötet så att säga, sprängt lite tågräls och här om dagen blev det lite stök med polisen och man fann då obehagliga gatustridsvapen gömde både här och där. Igår vad det dags igen och kravaller bröt ut mellan polisen och ”svarta blocket”. Men det var bara en försmak.

Idag väntas de stora demonstrationerna och förhandsgissningarna nämner 100 000 i vänsterpöbeln med kanske 8 000 av dem med våld i sinnet. Mellan 15 – 20 000 poliser skall hålla ordning. Det tror jag nog att de lyckas med. Den tyska polisen är – för att underdriva – inte helt ovana vid våldsvänstern.

Det stora problemet för mig är inte ordningsfrågorna i Hamburg. Mitt bekymmer är vart mina sympatier skall hamna. Jag gillar ju både Trump och Putin (delvis och av olika orsaker) men inte nog mycket för att jag skall få några varmare känslor för ”världseliten”. Nej, världsledare är och förblir (om inget drastiskt händer) våra motståndare i det stora hela; vare sig de heter Putin eller Trump.

Alltså skall jag bestämma vilka jag håller på av de två aktörer som finns kvar: polisen eller vänsterpöbeln. De sistnämnda har ju en poäng i att stå upp emot den världsordning som G20-länderna representerar. Också vi nationella är starkt kritiska mot dem (ja, vill vill ju också rasera deras ordning och etablera en egen i slutänden). Problemet är ju att vänsterpöbeln på Hamburgs gator vill detsamma som herrarna (och Merkel) på mötet. I allt väsentligt i alla fall.

Jag hyser också, delvis, respekt för deras våldsutövande (eftersom jag inser att våld bara är fortsättningen på politiken). Delvis skall klargöras är väldigt lite i klartext. Saken är den att de inte menar allvar. Precis som hemma i Sverige ger man sig på 1) döda ting i form av oskyldiga näringsidkares etablissemang och 2) polisen, som inte kan svara som de nog önskade eftersom de måste följa lagar och regler. Alltså är det förhållandevis ofarligt för ”svarta blocket” att få leka ”revolutionärer” för en stund.

Men mitt förakt för vänstern är grundmurat och min avsky mot pöbeln likaså.

En annan väsentlig skillnad mellan den nationella oppositionen och vänstern är att vi inte ser våldet, revolutionen, omstörtningen som nödvändig eller ens önskvärd! Vi vill inte bryta sönder och mala ner och vi ser inte detta som ett självändamål. Det gör vänstern. Det har de alltid gjort. De är omstörtare.

En vän av ordning, vilket jag är, avskyr detta.

Och så var det detta med pöbeln också… Det finns en air av feghet kring den autonoma vänstern. Jag är inte dum så jag förstår varför man agerar maskerade när man ägnar sig åt olagligheter. Men detta pöbelbeteende stör mig, denna anonyma massa som alltid håller sig passiv när de inte är i överläge utan hellre ägnar sig åt ”nazi-spotting” på sociala medier.

Dock är jag inte odelat positiv till polisen heller. Deras tidvisa brist på egna tankar och därmed att de gömmer sig bakom att ”lyda order” är irriterande. Att de, utan tvekan, ser hur samhället krackelerar men likväl är delaktiga i charaden (åtminstone tills de närmare sig pension och vågar bli lite mer öppna, läs. Peter Springare).

Jag blir också förbannad över att höra hur poliser, både i Sverige och Tyskland, accepterar och följer ordrar från politiskt tillsatta befäl som går ut på att ljuga eller mörka om, exempelvis, vilka det egentligen är som ligger bakom den markanta ökningen av sexbrott.

Alltså, å ena sidan och å andra sidan. Jag måste följa mitt hjärta och mitt hjärta väljer polisen. Vänsterpöbeln är så usel och efterbliven att de få förmildrande omständigheter som finns inte spelar någon som helst roll.

Så idag och under G20-mötet håller jag tummarna för poliserna. Fram med vattenkanonerna, batongerna och pepparsprejen… eller varför inte skjutjärnen… och ta itu med vänsterpöbeln ordentligt. Att falla undan för dem hjälper inte, de ser det som svaghet. Det enda de förstår är att tryckas ned i rännstenen. Nåja, det kanske inte hjälper eftersom det är från den de krälat fram.