Det totalitära Sveriges framväxt syntes redan på 1970-talet

Boken The New Totalitarians från 1971, skriven av den brittiske journalisten Roland Huntford ger en unik inblick i det svenska samhället under socialdemokratins storhetsår.

Ett antal författare har skildrat det svenska 1900-talets politiska historia, de flesta av dem svenskar vilket tyvärr medfört sentimentala analyser som utifrån egen politisk agenda antingen glamouriserat dåtiden eller demoniserat den. Det är därför boken The New Totalitarians från 1971 som är skriven av den brittiske journalisten Roland Huntford är extra intressant och ger en unik skildring av Sverige ur ett utifrånperspektiv.

Huntford arbetade som korrespondent med fokus på vintersport för den brittiska tidningen The Observer och blev stationerad i Sverige i mitten av 60-talet, under vistelsen blev Huntford djupt förundrad över det svenska politiska klimatet och det svenska folkets konformistiska karaktär vilket sporrade honom till att författa boken i fråga.

I The New Totalitarians tar Huntford avstamp i Aldous Huxleys kända verk Brave New World, och driver testen av Sverige är det land som snabbast närmar sig Huxleys dystopiska framtidsscenario. Huntford kallar den nya sortens socialistiska stater (här specifikt den socialdemokratiska) för ”De nya totalitärerna” vilka skiljer sig från ”de gamla totalitärerna” (marxisterna) i sättet som de genomdriver politik och utövar sin makt. Medan ”de gamla” använde sig av öppet totalitära metoder som politiskt våld och öppet förtryck har ”de nya” raffinerat sina metoder och använder mer subtila och mjukt repressiva tillvägagångssätt för att åstadkomma samma slutgiltiga mål.

Enligt Huntford är de nya totalitärernas strategi mer sinister eftersom den genom parlamentarism och fria val upprätthåller illusionen om att folket styr och kan påverka staten och vaggar således in dem i en falsk trygghet. De nya totalitära staterna skiljer sig också från de gamla i sättet som de upprätthåller lagar; bakom Järnridån var det väldigt tydligt vad man fick och inte fick säga, och vad det innebar att kritisera regimen, i den mjukt totalitära staten är det otydligt hur långt man får gå i sin regimkritik. Den svenska författaren Vilhelm Moberg beskrev just denna problematik gällande den svenska demokratiska socialismen när han 1965 som reaktion på statens presstödsregler skrev:

“I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.”

Nytt styre i socialdemokratin

Vid tiden för bokens utgivande hade nyligen utbildningsministern Olof Palme tillträtt som ny statsminister efter att Tage Erlander regerat Sverige som statsminister oavbrutet i 23 år (perioden mellan 1946-1969) och det socialdemokratiska partiet hade styrt landet sedan 1932 vilket är den längsta perioden i västvärldens demokratiska historia. I valet 1968 cementerade Erlander den socialistiska enpartistaten med ett väljarstöd på 50,1 procent som han sedan lämnade över till Palme; som blivit en symbol för den moderna proffspolitikern med sin mer aggressiva och hånfulla argumentationsteknik och ett fokus på en mer agitatorisk och interventionistisk utrikespolitik (exempelvis så inleddes svenskt skattefinansierat bistånd till terroristorganisationen ANC för att störta den vita regeringen i Sydafrika under den här tiden).

Olof Palme under ANC-galan. Också Mikael Wihe med flera svenska kulturpersonligheter finns med.

Roland Huntford teoretiserar kring Palmes intentioner efter hans verbala angrepp mot USA gällande Vietnamkonflikten och spekulerar i att statsministerns egentliga agenda (efter de franskinspirerade studentprotesterna 1968) kan ha varit att utnyttja utländska konflikter för att distrahera folket (och primärt den radikala ungdomen) från svensk inrikespolitik, Huntford intervjuar en direktör på vapentillverkaren Bofors som bekräftar att Palmes retorik varit gynnsam för vapenindustrin:

”A director of Bofors, the engineering and armaments combine, and certainly a man innocent of left- wing sympathies, said to an American journalist that, ‘I can only say thank God for all this anti-Americanism and Vietnam protest. If there wasn’t that outlet, d’you know what would happen? All these militant youngsters’d be attacking Swedish defence, or agitating for nationalization of firms like us. It’d make things very difficult, especially since the government’s extremely vulnerable to pressure from youth. No, I’m not anti-American, but I’m very relieved that anti-Americanism has kept the heat off us. It’s probably the only thing that could’ve done so.’

This, in so many words, was the attitude among the leaders of Swedish society. It undoubtedly explains why the Swedish government, despite its neutrality, adopted a militant anti- American pose over Vietnam. In the narrow field of electoral-calculations, it brought younger voters into the party fold, and it helped to engage the loyalties of those approaching twenty, the age of suffrage. In taking sides against America, the government claimed to be reflecting public opinion. To a great extent, that was true. The mass media had long been hammering at anti-Americanism. And, through study circles in support of ‘More Equality for a Society with More justice’, the ABF had been doing the same thing. The textbook for that course presented America as the villain of the piece, not only in Vietnam, but in all fields where a cathartic bogey- man was useful. Thus, Uncle Sam was linked with the non- socialist opposition parties by the insinuation that they existed only by courtesy of dollar-transfusions. Points were hammered home by a form of crude but effective cartoon which was clearly derived from Bolshevik propaganda art of Russia in the 1920s.”

Huntford noterar också att Palme som under sin uppväxt studerade på Kenyon College, Ohio i USA där han lärde sig televisionens potential som propagandaverktyg, en lärdom som han tog med sig hem till Sverige och inkorporerade under sin tid som kommunikationsminister:

”Until the 1950s, the Swedish radio and TV was reasonably impartial, with the aim of being a disinterested public service comparable to the BBC. The change came with the appointment in 1962 of Mr Olof Palme, later Prime Minister, as Minister of Communications. Mr Palme had studied in the United States and, ahead of his countrymen, he assimilated and applied the work of the American communicators. He grasped the powers of TV. In Sweden, they were formidable. “When the little screen first swept into the homes of Sweden, during the 1960s, it also constituted the arrival of the outside world. It broke, for the first time in history, the isolation of the Swedish popu- lation. Many Swedes saw a foreigner for the first time on TV. The population were dragged out of the early nineteenth century and brought face to face with the mid-twentieth century. ‘Intellectually primitive and undeveloped,’ to quote Mr Wallquist, the Swede was terribly vulnerable to the new medium. Mr Palme understood this. He turned it into a political weapon and, when he was made Minister of Education, he took broadcasting with him. He had distilled the wisdom of the American commercial persuaders and applied it to a monopoly of the State.”

Stora skillnader mellan Sverige och England

Flera aspekter av det svenska samhället och den svenska statsapparaten förskräckte Huntford men gjorde honom också nyfiken, skillnaderna mellan dåtidens England och Sverige var markant på flera olika sätt. I boken talar han med en tjänsteman som refererar till den svenska riksdagen som en transportsträcka och påpekar att i Sverige är arbetet i riksdagen en slags lek, eller ett demokratiskt spel för gallerierna där inga egentliga beslut tas och där debatterna aldrig påverkar hur riksdagsmännen röstar, för de följer ändå bara partilinjen — den riktiga makten finns hos fackföreningarna, partiorganisationen och byråkratin som inofficiellt lobbar fram motionerna som senare rent formellt klubbas i riksdagen av ledamöterna.

Detta speglas också av den känslolösa och sterila miljön i kammaren som påfallande skiljer sig från det engelska parlamentet som präglas av hätska känslofyllda debatter, med högljudda protester mot vad som anses vara destruktiva motioner och idéer (i det anglosaxiska systemet klubbas sällan bara motioner igenom utan möter ofta kraftfull opposition), Huntford attribuerar detta till den mer utpräglade individualiteten och oberoendet hos engelska M.P:s, (members of parlament). Han skriver att i England har representanterna tidigare i sin karriär utmärkt sig på ett personlig plan och därför blivit populära bland folket och sedermera fått en plats i parlamentet, medan i Sverige ”tilldelas” eller ges riksdagsplatser som ett tack till partikamrater som agerat konformistiskt och inte ifrågasatt beslut tidigare under sin politiska karriär. Detta får som konsekvens att svenskar i gemen aldrig till skillnad från engelsmännen personligen vänder sig till sina riksdagsrepresentanter och kräver svar eller förändring; vilket gör makten mycket mer anonym när ingen har någon koll vem som drivit vilken fråga. En stor majoritet av svenskarna personröstar inte heller vilket anonymiserar makten ytterligare. Intressant nog har mycket av det som nämns i boken från 1971 inte förändrats märkbart, för några år sedan skrev moderaten Anne-Marie Pålsson boken Knapptryckarkompaniet om sin tid i riksdagen som handlar just om hur irrelevanta riksdagsledamöterna är.

I det brittiska parlamentet händer det mer än i svenska riksdagen.

En annan stor skillnad på hur Sverige fungerade som förundrade Huntford var hur den svenska socialistiska korporativismen sammansmälte stat, näringsliv och fackförbund, och skapade en situation där det inte alls var ovanligt att riksdagsmän och till och med ministrar kunde komma direkt från nominellt icke-statliga institutioner (någonting som vid tillfället var helt otänkbart i Storbritannien). Detta konstaterandet är förstås extra relevant med tanke på vår nuvarande statsministers (icke-)politiska bakgrund och politiska raketkarriär:

”…a man theoretically has several channels to the government, according to the number of organizations to which he belongs, of which his vote at Riksdagen elections is only one. Therefore, the Swedes believe they are more democratic than other democratic nations which only have their parliaments. That is the myth by which they live. In fact, the corporate organizations are reflections of the State. As the Riksdagen is circumscribed, and the Executive all-powerful, so in the organizations the administration rules, and the representative assemblies are of little account. As a natural consequence, functionaries of the State and the central organizations work together as a kind of freemasonry in the running of the country.

This is accepted by the Swedes as a fact of life. Here is the way in which a leading official of one of the central organizations confesses it: ‘Sweden is ruled by a bureaucratic establishment, using the word “bureaucracy” in the widest sense. This means civil servants on the one hand, and officials of the organizations on the other.’ This may be seen in the way that promotion and transfers occur indiscriminately within this establishment, obliterating the distinction between public service and private employment, as if the central organizations and government departments were coequal branches of the State. Thus, in 1970, Mr Otto Nordenskjold, the secretary general of the TCO, was appointed director general of the Swedish State Broad- casting system. A predecessor of his in the TCO had been appointed a provincial governor, which is a government post. Then, Mr Lennart Geijer, once legal adviser to the TCO, was appointed Minister of Justice, without entering the Riksdagen. In 1969, Mr Bengt Norlin was moved directly from the LO’s secretariat to a seat in the Cabinet as Minister of Transport. Not only has the dividing line between civil service and central organization vanished, but their combined bureaucratic apparatus has spilled over into the political process to take charge of the business of government.”

Tyst kulturrevolution

Under 60-talet inleddes det förarbete som skulle manifestera sig politiskt ett årtionde senare, efter 1970 förändrades Sverige fort, kulturen skulle omdanas och ett sätt att göra det var genom skolan. Huntford beskriver noggrant hur det socialdemokratiska partiprogrammet programmatiskt implementerades inom den statliga skolan i så tidig ålder som möjligt:

”Equality and solidarity are important goals,’ says the official syllabus for the senior classes of the Swedish schools, ‘and ought to be imprinted, inter alia, by school activities.’ Similarly, equality of the sexes, once it had been adopted as party policy by the Social Democrats, was placed on the school curriculum. This helped in no small measure to secure rapid and national acceptance for the idea. At an early age, conventional ideas of male and female roles were broken down. Boys were taught to sew, and girls to wield hammer and chisel. Equality was taken to its logical conclusion. It was pointed out that there is no reason why a father cannot stay at home to look after the family while the mother goes out to work. At all events, children were persuaded that both can and must work. This was to eradicate the traditional attitude of women that their business was to catch a breadwinner and avoid gainful employment. It was also to destroy the customary belief that a woman’s place is looking after a family and substitute the idea that her proper duty is by the man’s side, in office and factory.

Schoolwork was reinforced by radio and TV. What was dubbed ‘sex-role discrimination’ was officially banned from children’s programmes; instead, the message of absolute equality (apart, naturally, from the purely anatomical) was enforced. The press loyally followed suit, so that the adult population was also informed. The interval between the adoption of equality of the sexes on the party programme and its enforcement in the school curriculum and the mass media was about three months. One of the purposes in predisposing women to go to work was plainly economic. ‘It is being an enemy of society, to have a training and not to work,’ declared a lady from the Labour Market Directorate. ‘All those in production have to pay for it. Sweden is a little country, and needs all its labour force out in production. Women can’t expect to be privileged by staying at home.’

Economic common sense suggests that as many women as possible must go to work. But there are other reasons as well. Educational theorists want to get both parents out of the home, so that children are forced out as well. The family bond is to be weakened, and children brought up in creches and day nurseries. Compulsory pre-school training will be established by the middle of the 1970s.

Mr Ingvar Carlsson, the Social Democratic Minister of Education, has said that pre-school training is essential to ‘eliminate the social heritage’. By this, he means that progress at school depended on home influence and that, by eradicating it, everybody would have an equal start, and could be guided into the appropriate occupations required by society. As Mr Ingvar Carlsson said on one occasion: ‘School is the spearhead of Socialism.’”

Kort efter i linje med den ökade statliga expansionen in i utbildningssektorn blev det även relevant att börja förändra åldern för rösträtt och tillåta allt yngre personer att rösta. Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år. Huntford observerar också att staten börjat intensifiera sin underminering av familjen, inte bara som ovan beskrivs i den statliga läroplanen utan även i språket på ett sätt som påminner om Oceanien i boken 1984. Vissa ”problematiska” ord som husmor (ett ord som hyllar moderskapet och lyfter fram kvinnan som husets naturliga moder) byts ut i all radio och tv till det nya negativa begreppet hemmafru, som reducerar husmodern till en kvinna som är hemma, hon är inte längre en moder utan endast en fru. Huntford beskriver det snabba händelseförloppet:

”With the help, if not the leadership, of the mass media, the Swedish language has been debased and manipulated so that, as in Orwell’s Newspeak, the ability to express unapproved thoughts has been eroded. When sexual equality was promulgated, and it was decided that a woman’s place was not at home but out at work, there was a rapid change in the language. The customary Swedish for housewife is husmor, which is honourable; it was replaced by the neologism hemmafru, literally ‘the-wife-who- stays-at-home’, which is derogatory. “Within a few months, the mass media were able to kill the old and substitute the new term. By the end of 1969, it was almost impossible in everyday conversation to mention the state of housewife with- out appearing to condemn or to sneer. Swedish had been changed under the eyes and ears of the Swedes. Husmor had been discredited; the only way out was to use hemmafru ironically.”

En utpräglad taktik

De gamla marxistisk-bolsjevikiska totalitärerna hade enkla lösningar på hur man omstörtade kulturen, genomförde folkomflyttningar, upplöste traditioner, avskaffade familjen och blev av med kungligheter — men i Sverige tillämpades andra metoder. Huntford beskriver hur han anser att de svenska socialisterna med mer sofistikerade och mindre märkbara upplägg istället för att likt sina föregångare rakt av förbjuda traditioner och institutioner som man vill ha bort — får man dem att istället avskaffa sig själva genom att bli irrelevanta så att de sakta tynar bort (och då i efterhand kan ses som någonting som folket valde bort och inte partiet). Ett exempel på detta är den kristna religionen som Socialdemokraterna utåt sätt påstått sig stödja men implicit aktivt underminerade:

”It is probably correct to say that Sweden has been de-christianized more efficiently than any other country, Russia not excepted. Among non-communist countries, Sweden is unique in deliberately encouraging the process. It has been accomplished by a form of instruction, labelled ‘religious’ but which is in fact anti-religious. The course, which starts in the upper forms of the secondary school, sets out to review the different forms of religion in the world, and places Christianity on a level with all other faiths, and with no faith at all. Religion, in this course, is presented as an escape from reality.

In a sense, this is probably more efficient than the Russians’ concentrated attack on religion which can more easily be shown up as propaganda. By reducing the importance of Christianity, but still teaching it, no question of prejudice arises, and the appearance of ‘objectivity’, one of the tenets
of the new school, is maintained. In this way, Christianity is taught not as a faith, but as a phenomenon, and the idea of religious experience and religious emotion may be dismissed. Since this course is compulsory, with the only exception made for Jews in the part concerning Christianity, the school has a means of counteracting religious instruction in the home. Those leaving school at the end of the 1960s were pre- dominantly anti-Christian, considering religion as indefensible and ridiculous. The concept of religion as a form of mental illness was prevalent.”

En annan sak undergrävts är den svenska historian. Istället för att förbjuda svensk historia har man gjort även den irrelevant, idag kan förstörelseverket ses som komplett med utbytet av begreppet den svenska Stormaktstiden till ”det svenska östersjöriket” i skolböckerna, och vi kanske har fått lära oss rabbla några gamla svenska kungar (men på ett sätt som gjort den mest intresserade och fantasifulle studenten oinspirerad) men vi har inte fått lära oss om svenskarnas uråldriga historia. Vi har inte fått lära oss om när svenska krigare reste ner till Östromerska riket och tog värvning hos kejsaren i Konstantinopel och hans väringagarde, vi har heller inte fått läsa om de svensk-nordiska vikingarna som utgjorde Rurik-dynastin som etablerade det moderna Kiev. Vi har aldrig fått lära oss någonting som skulle kunna inspirera oss till att vilja veta mer och vårt ursprung, vår kultur och vårt land. Det verkar som slutmålet är att även det svenska folket ska bli irrelevant.

Angående monarkin och svenska kungar, så sker det på 70-talet stora förändringar, inte heller här förbjuds eller upplöses monarkin av Socialdemokraterna utan den görs irrelevant. 1973 äntrade den svenska konungen rikssalen i det kungliga slottet ackompanjerad av Karl XII:s drabanter iförda karolineruniformer. Ett år senare 1974 hade man den sista riksdagens högtidliga öppnande som ägde rum på Stockholms slott. Notera Palme och de andra underordnade tjänarna som sitter inför konungen och de svenska armégeneralerna. Symboliken är viktig; ni är underställda oss och skall bara tjäna konungariket och det svenska folket.

Riksdagens högtidliga öppnade 1974, sista gången enligt den gamla ordningen.

1975 avskaffade Socialdemokraterna den 250 åriga öppningsceremoniella traditionen och den egalitära demokratin fick som den ville och lyckades förflytta riksdagens öppnande till riksdagen istället för slottet, och jämställde för första gången symboliskt konungen med statsministern.

Riksdagens högtidliga öppnande 1975. Olof Palme som ser nöjd ut bredvid konungen.

Boken The New Totalitarians är en stark och viktig skildring av Sveriges historia. Den är brutalt ärlig och man skulle till och med kunna gå så långt som att säga att boken på sina ställen är svenskfientlig, det svenska samhället kallas delvis retarderat, och 1900-tals svensken porträtteras som svagsint och nästintill apatiska i sin undergivenhet inför auktoritet — en hård men behövlig beskrivning. Vi har levt under lögnen att ”den svenska modellen” är den bästa, den svenska sjukvården är den bästa, den svenska polisen och rättsväsendet är den bästa och så vidare, och i skenet av den självbilden kan det vara nyktert att få en stark tillrättavisning.

Boken och lärdomen den för med kan också vara nyttig för de som än idag nostalgiskt glorifierar den gamla svenska socialdemokratin, till och med nationalister lyfter ibland fram den som en positiv kraft när de hänvisar till folkhemmet, men det är också ett feltänk. Det var inte de gamla socialdemokraterna som var bättre, att de kan framstå som det idag med dagens politikerskikt i åtanke är inte särskilt konstigt, men sanningen är att det inte var de svenska politikerna som var exceptionella för sin tid; hela Västvärlden som var mer sund då, vare sig vi talar om dåtidens England, Norge, Frankrike, Tyskland, Spanien eller liknande. Förmodligen hade varken 20-talets Sverige (Branting), 30-40-talets Sverige (Hansson) eller 50-60-talets Sverige (Erlander) utvecklats sämre under ledning av Bondeförbundet eller Högerpartiet, snarare bättre för det var den gamla socialdemokratin som möjliggjorde dagens parti, och dagens Sverige.

Roland Huntford har på äldre dagar erkänt att han möjligtvis skrev boken med lite väl mycket känslor och delvis i affekt, men boken förblir ett av våra viktigaste tidsdokument som förklarar varför det ser ut som det gör idag, samt visar att dagens svenska slutprodukt till samhälle inte är någon ny och tillfällig urspårning utan en lång och medveten process.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}