Emmanuel Macron benämns av media som en oberoende mittenkandidat som är anti-etablissemang, men hur kommer det sig då att etablissemanget lyfter fram honom, är Macron samma gamla agenda, fast med ett nytt ansikte?
Vi lever i en tid där ett litet lobbyistiskt toppskikt med tillräckligt starka mediala och finansiella resurser bakom sig med enkelhet kan diktera politisk policy. I våra europeiska demokratiska länder krävs det politiker och partier för att verkställa lobbyisternas idéer; problemet med detta är bara att idéerna väldigt sällan är menade att gynna folken, och därför tenderar politiker och partier som driver igenom dessa destruktiva idéer att bli impopulära och förlora nästkommande val. Därför behöver samma lobbyister; för att kunna fortsätta genomdriva den impopulära agendan ta fram ett nytt ansikte och ibland också ett nytt parti som kan fortsätta arbetet när den tidigare kandidaten eller partiet är förbrukad. Detta fungerar i regel helt oproblematiskt då väljarna lider av fenomenet som jag skulle kalla: demokratiskt guldfiskminne.
Det är empiriskt sett oroväckande enkelt att med hjälp av den moderna demokratin driva igenom en implicit destruktiv agenda oavsett regeringskonstellation, år in och år ut eftersom väljarna generellt är så historielösa och inte lär sig av sina misstag. Det enda som krävs är att regelbundet byta ut partierna och politikerna som varit de tongivande ansiktena utåt för agendan och ersätta dem med en ny person eller ett nytt parti som går till val på missnöjet från den förra regeringstiden och lovar att rätta till problemen.
Det finns otaliga exempel på när den här taktiken har tillämpats och varit väldigt framgångsrik, ett nyligen är i Grekland där Socialdemokraterna (PASOK) och Moderaterna (New Democracy) innan och efter finanskrisen bytt av varandra när folket tröttnat på på svikna vallöften och en undfallenhet inför EU:s överstatliga diktat. Men när det huvudsakliga vänsterpartiets anseende väl blivit befläckat, och när det huvudsakliga högerpartiet fått chansen att ta över men låtit samma utveckling fortsätta och även de visat sig vara svekfulla uppenbarar sig helt plötsligt ett nytt parti och en ny personlighet: Alexis Tsipras och hans nya parti Syriza vars själva livsluft är missnöjet från de två andra stora partierna.
Medierna lanserade Tsipras som det nya hoppet; ung, cool, anti-etblissemang reformist, radikal, rebell (vägrar bära slips!). Han framställdes som hård mot trojkan (EU-kommissionen, ECB och IMF), och hotade med att lämna EU och Euro-samarbetet om han inte fick som han ville. Vad händer? Det tar några månader sedan sedan går den nya ”radikala” regeringen med på trojkans krav på nya räddningspaket och lån, status quo består och samma agenda fortsätter.
Situationen är obehagligt lik den som skett i Frankrike de senaste åren. Nicolas Sarkozy och Republikanerna driver på en mångkulturalistisk och globalistisk politik men som högerparti försöker man minska de offentliga utgifterna för att inte behöva höja skatterna, detta pågår i fem år. Sarkozy blir mer och mer impopulär och Socialistpartiet med Francois Hollande kampanjar för ökade offentliga utgifter, satsningar och bidrag vilket går hem hos väljarna och Hollande väljs som president. Nu har det gått fem år till och Hollande är nu den mest impopulära presidenten i Frankrikes historia, och han har de senaste åren drivit på en mångkulturalistisk och globalistisk politik fast med mer lånbaserad socialism som idé. Det huvudsakliga stora vänsterpartiets anseende är förbrukar hos folket, och det stora högerpartiets likaså, dags att pröva samma sak som i Grekland. Detta är den kronologiska ordningen:
Kampanja på missnöjet, vinner valet, förbrukar anseendet, paketerar om och säljer samma idéer fast med annan retorik och annan kandidat, repetera.
Nu träder Emmanuel Macron fram i Frankrike. Han lyfts fram av media på ett sätt som liknar behandlingen av Tsipras, han framställs som ung, cool, reformist, anti-etablissemang, oberoende. Hotar med att lämna EU om hans krav inte går igenom. Den stora skillnaden är egentligen att han inte är uttalat vänster (även om han var minister i Socialistregeringen) utan profilerar sig som en mitten-kandidat — men allt tyder på att han i allra högsta grad är exakt som de tidigare franska etablissemangspolitikerna — därför är det frustrerande att från sidlinjen betrakta detta skådespel som vi kallar demokrati. Det är frustrerande att se folkmassorna göra samma sak igen och igen och förvänta sig ett annat resultat.
En liknande utvecklingstrend ser vi i Sverige. Åtta år av vanstyre under Reinfeldtregimen möjliggjorde Stefan Löfvens valvinst, men med tre år av Löfvens massinvandring så har väljare redan glömt detta och börjar nu återvända till Moderaterna under Anna Batra för att hon är ”invandringskritisk”. Det påminner lite om hur den samlade vänstern går ut varje år på första maj för att demonstrera mot samhället som de själva styrt i nästan 100 år. I Sverige är situationen så i dag att partierna går till val på att fixa det som de själva ställde till med under den tidigare regeringstiden som gjorde att de förlorade makten, precis som i Grekland, precis som i Frankrike.
Tänk bara vilken tillgång det moderna styrelseskicket är för anonyma krafter och lobbyister. Betala och finansiera kandidater som man förbrukar och sedan köper ut med ett fint internationellt jobb. Det finns en anledning till varför ”det demokratiska väst” så länge har hatat starka auktoritära ledare och monarker som inte styr via allmänna val, för att de är svåra att kontrollera och manipulera och de har i regel alltid en långsiktig inställning och vill bli omtyckta av sina folk inte tjäna pengar.
Se igenom illusionen!
