En grundläggande princip har tidigare varit att kyrkogården är en plats där frid skall råda. Det är en plats där de levande kan besöka de döda och vi är nog alla medvetna om den speciella känsla som infinner sig när man beträder en kyrkogård. Tuggummin plockas ut, snus kastas och den mest kedjerökande rökaren kan sluta röka för så länge det behövs. Stegen blir lätta när man går igenom grinden och slutligen sänks tonläget per automatik… till och med de små tas av stundens allvar.
Det handlar om respekt för sörjande och för döden. De döda bekymrar sig antagligen föga men för de levande är lugnet viktigt. Ensam eller tillsammans med andra kan man reflektera över livet och döden; minnas den döda och rör vid sin egen dödlighet. Det man ser framför sig och anar under marken, kan man med all säkerhet kommer ske med en själv förr eller senare.
I det samhälle vi lever, där det går fort och stressen är påtaglig – där allt skall hände på en gång och tiden aldrig räcker till; där är kyrkogården med sina gravar en fristad… och skall så vara.
Men inte i Sverige av idag.
År 2041 kommer det att vara slut på gravar i Borås och enligt kyrkogårdschefen, Lars Öhrn, vill man integrera de framtida gravplatserna i staden och göra dem till en plats för alla. De ska vara en “plats för livet”, menar han. Framtidens kyrkogårdar ska vara en park där man kan ha picknick, låta barnen leka eller kanske motionera:
– Vi vill få begravningsplatsen till en plats för livet, inte döden. Det vill säga att vi vill ha en aktiv begravningsplats där man kan komma och fika, man kan komma och lyssna på föreläsningar. Det ska vara en naturlig del i samhället.
Frågan är om detta verkligen är vad som behövs i ett land som vandrar bort från traditionen med allt snabbare steg. Åter igen så är det för de levande som de döda vilar i sina gravar och de levande behöver inte fler platser för livet, de behöver platser där de kan inse sin egen dödlighet och därmed förstå livets gåva.
Diskussion om den här artikeln