Vad, om något, finns det egentligen att ta fasta på och ha tilltro till nu för tiden?
Tillåt mig några utdrag såväl diktens som den moderna musikens värld inledningsvis. William Butler Yeats inledde sin The second coming sålunda:
”Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world…”
Jag återkommer till denna dikt med jämna mellanrum eftersom den så ofta passar in på min egen samtid. Medan naturen går sin gilla gång har människan lagt i överväxeln: vi går fort från punkt a till b och det vi konsumerar fort produceras fort. Vi tvingas tänka fort för att inte bli förbigångna och multitasking måste man kunna hantera för att hinna med… vad som skall hinnas med vet jag dock inte.
Men det är inte bara livet som går fort… eller om sanningen ska fram så går livet lika fort som det alltid har gjort. 65, 70 eller 80 år av liv tar precis lika lång tid som det tog för 300 år sedan. Livet går inte fortare, naturen går inte fortare. Det är vi människor som stressar runt, övertygade om att det är en bra idé.
Denna överväxel får naturligtvis konsekvenser på oss människor medan vi störtar mot malströmmens mitt och för att till sist slitas itu eftersom ”the centre cannot hold”. Jag får för mig att vi under de senaste veckorna kommit bra närmare denna mitt.
Jag försöker komma ikapp nyhetsflödet och en melodi envisas med att fara runt i mitt huvud. Den hoppar mellan synapserna och och kommer ut som ett nynnande. Snart följer orden, vilka måste ha tagit rygg på melodin när den passerade mina små grå…
”För vem ska jag tro på
tro på
tro på när
Tro på när allt är såhär”
Thomas Di Leva. En underlig man och har man en gång hört Vem ska jag tro på så kommer man aldrig att glömma den. Mitt omedvetna måste ha tryckt fram melodin och texten eftersom den tyckte det var passande. Mitt omedvetna är inte dumt det.
Tillit handlar väldigt mycket om förutsägbarhet. Jag kan ha tillit till någon som jag inte gillar men som jag vet kommer att agera på ett sätt i vissa givna situationer. Synonymen förtroende kanske passar bättre. Jag kan ha förtroende för att exempelvis Gudrun Schyman kommer att svara, agera och resonera på ett visst sätt, även om jag inte håller med henne.
Förtroende är viktigt i alla mellanmänskliga relationer. Förutsägbarheten gör att vi kan förbereda oss eftersom vi alltid – till en viss grad – vet vad som kommer. Det var denna insikt som fick Kipling att skalda:
”The Stranger within my gate,
He may be true or kind,
But he does not talk my talk–
I cannot feel his mind.
I see the face and the eyes and the mouth,
But not the soul behind.”
Ett banehugg mot mångkulturen kan tyckas, men det är inte ämnet för dagen.
Vi har tidigare vetat vart vi ha varandra i allt väsentligt, vilket trots allt givit oss en samhälle (och en värld) som gått på sakta framåt. Hemma i Sverige visste vi de olika partiernas roller och utifrån vilken vinkel kvällspressen och morgontidningarna skulle resonera. Det gav stabilitet och detta gick att överföra på den världspolitiska arenan.
Det har ändrats verkar det som.
Donald Trump är det tydligaste exemplet. Från att inte vilja lägga sig i andra länder gör han nu det med frenesi. Från att Kina var oärliga har han nu kommit fram till det rakt motsatta och det samma gäller inställningen till Nato. Han kan vi inte tro på!
Eller vår egen Gustav Fridolin som gick från att rappa om öppna gränser till att komma på att fotboja och utvisningar kanske är den bästa idén trots allt; eller hans kompis Stefan Löfven som helt plötsligt tycker att illegala invandrare faktiskt måste utvisas. De båda kan vi inte tro på!
Moderaterna kan vi lyfta in i ekvationen också, som är påväg att helt vända om och kommer med subtila inviter till SD. AKB:s kompis Annie Lööf dock, verkar vara mer och mer betuttad i det andra blocket. Ytterligare några att inte tro på!
Och så den tyska polisen som först var säkra på att bomberna mot Borussia Dortmunds buss var planterade av islamister för att nu, enligt uppgifter i media, ha kommit fram till att det snarare var högerextremister som smällde av dem. Inget förtroende där heller!
Och så fortsätter det. Det är knappt så att man vågar läsa nyheterna i morgon bitti.
Nåja, det går ju inte att ändra tidvattnets riktning så man får försöka att hålla båda fötterna på jorden och inte dras med av denna nyckfullhet som gripit tag om vår värld. Själv känner jag mig trygg i vetskapen att somligt inte är underställt dessa tvära kast: de goda böckerna jag har hemma i bokhyllan, där Fitzwilliam Darcy Elizabeth Bennet till sist finner varandra, till exempel.
Man tager vad man haver, helt enkelt, som Cajsa Warg aldrig skrev.
